Kooperationens – alltså Coops – Tidningen Vi säljs till förlaget Story House Egmont.
En prosaisk nyhet mitt bland krigsrubriker och silltallriken till midsommar. Vissa noterade ödets ironi: att Tidningen Vi nu hamnar i samma bolag som ärkekonkurrenten Ica-Kuriren.
Men sällan har något så skakande gömts mellan så torra pr-floskler i ett pressmeddelande.
En svensk epok är slut.
KF, Kooperativa Förbundet, var inte bara Sveriges största demokratiska folkrörelse. Det var Nordens största företagskonglomerat, med som mest 80 000 anställda. Det konkreta målet var billigare och bättre mat. Men i grunden fanns en större tanke.
För att förstå vidden måste man gå tillbaka till kooperationens grundsatser, som gäller än i dag. Den viktigaste var: en medlem, en röst. Föreningsdemokratin.
Men för att den, som det hette, ”icke blott skulle bli en tom kuliss” i ett Sverige där få gick till högre utbildning, krävdes kunskap. Bildning.
KF strävade efter gemensam bildning, god smak och tanken att människan kunde bli bättre. Men man siktade högre än så. I en central formulering från 1905 hette det:
”Låtom oss tydligt och klart se att den rörelse vi arbeta uti, icke är någon vanlig krämarrörelse, utan ett ekonomiskt system vars främsta mål måste vara – en lyckligare mänsklighet.”
Vi tar det igen:
En lyckligare mänsklighet.
Där var Tidningen Vi central.
Den grundades som Konsumentbladet 1913, fick sitt nuvarande namn 1937 och nådde sitt crescendo ett drygt decennium senare: 676 000 exemplar.
Den var då Sveriges största vecko- och kulturtidskrift.
Och den var viktig.
I den västerbottniska byn Raggsjö växte författaren Torgny Lindgren upp. I sitt Sommarprogram 2011 berättade han om ögonblicket då han fångades av litteraturens kraft. Han var tolv år gammal och satt på utedasset när han läste en dikt av poeten Bertil Malmberg.
I Tidningen Vi.
Runt 40 procent av Sveriges befolkning läste Tidningen Vi.
När min farfar Axel Fröberg 1941 tog på sig den bredbrättade Konsumrocken för att bli konsumföreståndare i byn Myckelgensjö i Ångermanland jobbade han hårt för att sälja Tidningen Vi. Snart var åtta av tio kooperativa medlemmar prenumeranter.
Nästan alla vuxna i byn satt vid köksbordet och läste Vilhelm Mobergs dagbok, Moa Martinsons skarpa kvinnoskildringar och Ivar Lo-Johanssons socialreportage. Och dikter. Poeterna var centrala: Karin Boye, Nils Ferlin och många fler.
Hemligheten bakom spridningen: farfar Axel och de andra kooperativa medlemmarna märkte knappt att de betalade. Den kraftigt rabatterade prenumerationsavgiften drogs automatiskt varje år från återbäringen.
Runt tidningen började andra kooperativa folkbildningsinstitutioner snurra. KF förlag gav ut sakprosa inom ekonomi och samhälle. Kokboksklassikern Vår kokbok kom från KF provkök. På KF:s barnboksförlag Rabén & Sjögren ansvarade Astrid Lindgren (jo, även hon skrev i Tidningen Vi) för barnboksutgivningen under 24 år. Det var där hon gav ut sina böcker och spred dem över världen.
Sedan kom fallet.
Folkrörelserna gjorde sitt stilla uttåg. Ica drog ifrån KF, som började gå med förlust och slutade subventionera prenumerationerna på Tidningen Vi. År 1972 hade upplagan halverats, samtidigt som Ica-Kuriren nådde en rekordupplaga på över 700 000 exemplar – med andra ord dubbelt så stor som Tidningen Vi.
Konsums kooperativa universum svävade allt längre bort från medlemmarna.
De senaste 30 åren har KF och Coop gjort 25 miljarder kronor i förlust. Miljardförluster, som ännu fortsätter.
KF sålde allt: fastigheter, förlag, Domusvaruhus, fabriker.
Allt.
Men man behöll krampaktigt två förlusttyngda verksamheter som materialiserade rörelsens själ.
Den ena var Vi Media, numera omdöpt till Vi Kultur och Litteratur, där Tidningen Vi och Vi Läser ingår.
Den andra var hotellet Vår Gård i Saltsjöbaden – en gång rörelsens pulserande bildningsnod och kursgård, där tusentals biträden och butiksföreståndare passerade varje år, i omgivningar som påminde om gamla collegebyggnader i Oxford.
Till slut lades Tidningen Vi ut till försäljning. Det var 2024.
Det blev ingen rusning.
Tidningen är fortfarande en angelägen kulturtidskrift, men hade gått med förluster.
Först efter nära två och ett halvt år dök en köpare upp.
Nu hamnar kooperationens bankande hjärta i samma kropp – och måhända snart samma it-system – som den gamla ideologiska fienden Ica-Kuriren.
Det säger något om Sverige.
