Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Flodkräftan är akut hotad i Sverige. Därför får den rött ljus i Fiskguiden som tas fram av miljöorganisationen Världsnaturfonden. Det betyder att man inte ska köpa den.
Men forskare som arbetar med att bevara den svenska flodkräftan menar att den i stället borde få grönt ljus – och att Världsnaturfondens rekommendationer tvärtom kan förvärra kräftans situation ytterligare.
Hur hänger det ihop?
Flodkräftan kom till Sverige efter den senaste istiden, för drygt 10 000 år sedan. Efter hand gjorde den sig hemmastadd och fick en viktig roll i ekosystemet. När den rotar efter mat bland dött organiskt material på botten så hindrar den till exempel sjöar och vattendrag från att växa igen.
Men 1907 kom det första stora bakslaget. Ett parti flodkräftor som hade importerats från Finland var för dåligt för att kunna säljas på marknaden i Stockholm. Så hela lasten dumpades i Mälaren. Problemet? De bar på kräftpesten, en svampsjukdom som tidigare tagit sig över till Europa med fartyg från Nordamerika.
Sjukdomen spred sig längre in i Mälaren, till den kräftrika sjön Hjälmaren och vidare in i landet. Steg för steg utarmades bestånden av flodkräfta. På ungefär 50 år slogs hälften av Sveriges då cirka 60 000 bestånd ut, och i dag finns bara något hundratal kvar.
Det andra stora bakslaget för flodkräftan kom i form av en idé på 1960-talet. Varför inte komplettera den klena, nordiska flodkräftan med en tåligare variant från Nordamerika – som lärt sig att leva med kräftpesten?
Det blev startskottet för en storskalig och statligt sanktionerad utplantering av nordamerikanska signalkräftor i svenska vatten, en art som beskrevs som helt immun mot sjukdomen och som dessutom tycktes växa snabbare.
Men den var inte helt immun, bara lite tåligare – och dessutom kronisk bärare av smittan. På så vis spreds kräftpesten ännu effektivare till nya vattendrag, så att flodkräftan trycktes undan ytterligare.
Den här insikten fanns egentligen tidigt. Men det dröjde till 1994 innan utsättning av signalkräftor i nya områden stoppades helt. Och ända fram till 2016 innan signalkräftan klassades om en främmande invasiv art inom EU.
Men än i dag sker en omfattande illegal utsättning av signalkräftor i svenska sjöar och vattendrag, av folk som hoppas på rikliga fångster att sälja eller ta med till kräftskivan.
Det har dock visat sig att inte heller signalkräftan mår särskilt bra nu. Dels brottas den liksom flodkräftan med att många vattendrag är försurade, vilket stör både skalömsningen och äggläggningen. Dels tycks den försvagas mer av kräftpesten än man först trodde.
Så de som i smyg planterar ut nya signalkräftor får sällan så rikliga fångster som de kanske hoppas. Däremot håller de kvar kräftpesten i svenska vattendrag och omöjliggör flodkräftans återhämtning.
Trots det får viltfångade signalkräftor inte rött ljus i Fiskguiden, utan gult. Det betyder ”ät max 3–4 gånger per år”, vilket är ganska många kräftskivor och kanske ett incitament att hålla de illegala bestånden vid liv.
En viktig livboj för flodkräftan är de odlingar som finns på olika håll i landet, både för försäljning och inte minst för att kunna sättas ut i friskförklarade vattendrag, som ett led i att återställa bestånden.
Det är mot den här bakgrunden som flera forskare och naturvårdare som jobbar ute på fältet med att bevara kräftan är kritiska till Fiskguidens rekommendationer. Ett grönt ljus i stället för rött skulle kunna hjälpa till att hålla odlingarna vid liv, och överlag göra folk mer intresserade av att värna flodkräftan i Sveriges vattendrag, menar de.
Inger Melander, som ansvarar för Världsnaturfondens Fiskguide, förklarar att den svenska rödlistan väger tungt när de gör sina bedömningar – och där klassas flodkräftan som akut hotad. Därför blir det rött ljus. Att bedöma en art som signalkräftan, som är livskraftig men samtidigt invasiv, är svårare. I avvägningen får den gult ljus.
Det här är en olycklig förenkling, tycker forskaren Lennart Edsman, som har ägnat större delen av sitt liv åt att studera flodkräftans villkor i Sverige och övriga Europa – och dessutom deltagit i arbetet med rödlistans bedömning:
”Man måste ju titta på orsaken till att en art är akut hotad. I det här fallet är det absolut inte överfiske, utan helt och hållet kräftpest och fortsatt spridning av signalkräftor. Då blir de här signalerna tyvärr helt bakvända.”
