Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
I sin nya roman tvingar Joyce Carol Oates in läsaren i huvudet på en pedofil. Han heter Francis Fox och är lärare på en dyr och renommerad internatskola. Gång på gång är vi med när han bjuder in tolvåriga flickor på sitt rum, matar dem med kakor beströdda med sömnmedel och sedan kysser och smeker dem. Övergreppen på flickorna är djupt provocerande och att jag orkar läsa vidare beror på att jag förstår meningen med skildringen: Oates är rasande och vill väcka även läsarens vrede.
Det handlar om tillståndet i USA förstås, om klass och om pengar och vad för mycket eller för lite pengar kan driva människor till, inte minst vad gäller sex. Förövaren Jeffrey Epsteins spöke dyker opåkallat upp vid läsningen. Vid sidan av nämns också oxycontin, ett smärtstillande – och dödligt – opium för folket som gjort tillverkaren, familjen Sackler, stormrik. Joyce Carol Oates lyckas alltid, ofta utan att ens kalla saker vid namn, väva in samtida aktualiteter i sina fiktiva berättelser.
Klass ligger i kropp och röst hos Oates, persongestaltning är hennes styrka och redan på första sidorna etablerar hon de olika polerna i romanens kraftfält. Den dyra skolan ligger i södra Jersey, i ett område där fattiga vita blivit allt fattigare. Skolans rektor, en medelålders ensamstående dam med hund, promenerar i ett naturreservat när hunden kommer springande med något som ser ut som en mänsklig tunga i käften.
Samtidigt, på en närliggande plats i reservatet, upptäcker två bröder Healy en bil och spridda mänskliga kroppsdelar nere i en ravin. Familjen Healy är utblottad och hankar sig fram på olika låglönejobb, deras far är vaktmästare på skolan. De har en kusin, Mary Ann, en yppig, för tidigt mogen flicka som fått stipendium till skolan, där hon vantrivs eftersom hon utsätts för de andra barnens blickar och handgripligheter.
Dock inte mr Fox händer, han föredrar smala, outvecklade, passiva flickor ur överklassen, sådana som finns på Balthus målningar. Nabokovs Lolita däremot väcker hans obehag, eftersom hon tar egna initiativ. Hon påminner om en av hans elever som visserligen är smal, men ur medelklassen, dessutom smart och genomskådande och inte alls faller Fox i smaken.
Hans egen klassbakgrund är otydlig, han har helt klart inte de medel som krävs för att upprätthålla den levnadsstandard han eftersträvar. Han är beroende av välgörare som skolans rektor. Hon ignorerar föga förvånande de varningssignaler som når henne, dels är hon förälskad i Fox, dels och framför allt får ingenting drabba skolans rykte så att de rika donatorerna drar åt sig öronen och pengarna.
Oates hanterar sina personer som en marionettmästare, styr deras rörelser, läser deras tankar och buktalar genom dem på deras olika klasstypiska idiom.
När identifieringen av liket i ravinen är klar har både romanpersonerna och läsarna länge fattat att det är Fox som är död, men att han är mördad och varför är det inte alla som vill veta. Eleverna i hans klass dyrkar honom och tror att han, likt Elvis, fortfarande lever och stryker omkring i klassrumshörnen. Polisen, som har tillgång till hans dator med videofilmer som har över åtta tusen prenumeranter, vet förstås att han är pedofil. Det är inte vem som är mördad som är frågan, utan vem som har mördat.
Hennes sympatier ligger hos de flickor som faller ur överklassramen, vilket naturligtvis inte innebär att offren skuldbeläggs
Nu dyker polisen upp i berättelsen och tar över perspektivet. Denne Zwender är likt Fox klassmässigt ambivalent, han kommer ur arbetarklassen och har avancerat upp på samhällsstegen, men har inte lämnat sina fördomar efter sig. Länge söker han där ljuset lyser: längst ner på de fattigaste vita, eftersom han tror att Mary Ann Healy är ett av Fox offer. Han utgår omedvetet från egna preferenser trots att han känner till Fox. Oates författarskap är fullt av klassbetingat våld mot kvinnor – högt som lågt – och denna roman är inget undantag.
Joyce Carol Oates är en ojämn författare, det är inte så underligt med tanke på att hon sedan debuten 1964 varje år – varje år! – gett ut tjocka romaner, och Fox är med sina 750 sidor inget undantag. Så försvarar den sin längd? Det är inte mordgåtans lösning som håller mig på tå, utan just Oates förmåga att genom personskildringen skildra ett samhälle i moraliskt förfall.
Hennes sympatier ligger hos de flickor som faller ur överklassramen, vilket naturligtvis inte innebär att offren skuldbeläggs eller att Fox perversion förklaras av hans klasstillhörighet. Men en frodig fattig flicka som är tolv och ser ut som 16 och en begåvad, intellektuell tonåring utan särskilda behag är trots att de är varandras motsatser lätta att identifiera sig med. Så följer jag dem genom alla sidor, driven av nyfikenhet och medkänsla.
Läs fler bokrecensioner och läs fler artiklar av Ingrid Elam
