Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Roman
Sara Kadefors
”Sandor slash Ida. En chans till”
Polaris, 368 sidor.
Vi millennials har det inte lätt. Alldeles nyss var vi ju unga, trendsättare. Speciella nyanser av rosa döptes efter oss, vi dikterade modet och företagen analyserade våra drömmar och köpvanor. Alla ville ha oss.
Nu är vi plötsligt gamla, hopplöst ute och framför allt pinsamma. Millennial har blivit ett skällsord, ett nedvärderande epitet på alltifrån fula kameravinklar till för tjock eyeliner, överdriven ansiktsmimik och tråkig humor.
Som om det inte vore nog har författaren Sara Kadefors valt att återvända till två romanfigurer som präglade vår tid och om inte helt förändrade, så åtminstone blåste nytt liv i ungdomsboksgenren. ”Sandor slash Ida” dök upp som en blixt på en klar himmel 2001, blev en bästsäljare med 200 000 sålda exemplar, belönades med Augustpriset och filmatiserades.
Fräschören hade kanske mindre med grundtemat (en töntig och en cool människa möts och kärlek uppstår), eller den förbjudna slash omöjliga kärleken att göra. Fräschören låg i språket och direktkontakten med samtiden: de älskande möttes på ett chattforum. Mycket av romanen bestod av chattar och mejl, inklusive smileygubbar. Med tanke på att man inom vuxenlitteraturen ännu inte helt har löst hur dagens människors sociala medier-närvaro ska översättas till roman, framstår Kadefors än mer som en pionjär. ”Sandor slash Ida” visade tidigt hur förändrade kommunikationssätt kunde bli lyckad litteratur.
När nu Sandor och Ida åter hittat vägen till boksidorna tycks tiden gått lika hårt åt deras liv som generationen i stort.
Sandor, den ensamma och mobbade göteborgaren som dansade balett har på många sätt förverkligat sina drömmar. Visst, han är fortfarande rädd för sin mamma. Men han är gift och har två barn, de lever ett respektabelt liv i en välordnad villa och hans fru köper dyra krämer. Han har en framgångsrik karriär som dansare bakom sig, nu är han fyrtio och hans kropp är förbrukad, ändå vägrar han ge upp sitt jobb på Operan. Lösningen? Ett pillerpoppande som långsamt gått över styr. Livet är utifrån helt okej, men på insidan? Det är denna frustration som får honom att ta upp kontakten med hans gamla ungdomskärlek, Ida.
Jag vet inte om Kadefors är sadistisk med flit, eller bara klarsynt, när den supersnygga kickersbruden Ida har blivit…. hr-ansvarig. Hon lever ensam med sin dotter, och har kvar en lika komplicerad relation med sin mamma som förut. Lösningen på den gränslöshet hon ägnade sig åt som ung verkar ha blivit kontroll – hon för ett stillsamt, och ganska ensamt liv, som om hon hela tiden är rädd för att tappa det, för att ge sig hän, för att förlora all den stabilitet hon lyckats bygga upp.
Jag vet inte om Kadefors är sadistisk med flit, eller bara klarsynt, när den supersnygga kickersbruden Ida har blivit…. HR-ansvarig
Både Sandor och Ida har alltså en del problem. Och förhoppningen är väl att de ska kunna frigöra varandra.
Men de är inte längre unga; de är vuxna, och har medelålderns bagage med sig.
Deras chattar, numera förflyttade till Facebook (touché), har gått från trendiga till smått patetiska. Ja, att läsa deras flirtiga meningsutbyten, fyllda med pinsamma raggningsrepliker, fantasier om att de ska fly bort tillsammans och så vidare ger mig skamsköljningar. De är helt enkelt cringe. Att Sandor många gånger är hög när han skriver sina kärleksförklaringar gör knappast saken värdigare.
Men det fina med ”Sandor slash Ida. En chans till” är att boken inte väjer för detta. Här får uppfostringsproblem trängas med problematiska relationer till de egna föräldrarna, som kompliceras ytterligare när Idas hypokondriska mamma drabbas av cancer. Här skriver Kadefors fram Idas dubbelhet med imponerande precision.
Det är helt enkelt lite välbehövd realism som serveras läsaren, i stället för enkla lösningar eller verklighetsflykt. Det som i slutet av den första boken framstod som så hoppfullt, kunde skrivas just för att de båda protagonisterna fortfarande var unga. Det fanns ju hopp då: allt var möjligt. Nu börjar en del saker ha blivit för sent, horisonten krymper. De har stelnat i sina former. De har inte blivit helt andra, annorlunda människor. I stället har de löst sina problem som folk gör mest: rätt dåligt. Trots att ”Sandor slash Ida. En chans till” är en bladvändare, vecklar den ut sig till en ganska vemodig historia, fylld av tillkortakommanden, besvikelser och en oförmåga att bryta sig loss.
Det är kanske inte uppföljaren vi hoppats på, men definitivt den vi förtjänar. Sara Kadefors har återigen lyckats fånga vår generation – att den inte blivit lyckligare än så här är helt vårt eget fel.
Läs fler artiklar av Valerie Kyeyune Backström och fler recensioner av aktuella böcker i DN Kultur.