En dag i början av 1920-talet stiger en ung Sven Stolpe in på en tidskriftsredaktion på Sturegatan 52 i Stockholm. Han som läser Proust och Valéry, frestas av modernismen i europeiska metropoler, har svårt att tro sina ögon. Utanför tutar automobiler och kvinnor går kortklippta förbi i höga lackskor, men i lokalen är det som om tiden stått stilla sedan slutet på 1800-talet. Den murriga möbleringen, de tunga bokhyllorna, porträtten på väggarna – han har aldrig sett något liknande: ”Jag kunde tänka mig att Oscar Levertin själv skulle ringa på dörrklockan vilket ögonblick som helst.”
Stolpe har audiens hos Karl Wåhlin, chefredaktör på Ord och Bild. Strykande sitt ”assyriska skägg” orerar han stolt om tidskriftens prominenta medarbetare: Heidenstam (”en överlägsen människa”), Böök (”en mästare”) och Strindberg (”en stor diktare – ibland”).
Snapshotet är bara en av många liknande anekdoter som gör Magdalena Grams nya bok om Ord och Bild så levande. Tidskriftens historia presenteras här för första gången, märkligt med tanke på att denna kulturinstitution i pappersformat faktiskt varit alive and kicking sedan 1892.
Gram berättar utförligt om magasinets unika profil, dess första årgångar och om det stora kollektiv av skribenter och bildkonstnärer som bidrog till dess positionering i svensk offentlighet. Smidigt väver hon också in ett ekonomiskt perspektiv: Hur gick tidskriften runt, hur höga var arvodena, varifrån kom finansieringen? Undersökningen följer tidskriften från vaggan till 1942, till femtioårsjubileum och slutet på Wåhlins storhetstid. Hon har tagit sig igenom ett snudd på oöverskådligt material: brevsamlingar, tidningsartiklar, memoarer, avhandlingar, illustrationer och skisser samt förstås de femtio årgångarna, samtliga numera digitaliserade och sökbara online via Projekt Runeberg. Resultatet är mångfasetterat och maffigt.
Få forskare har ett så tränat öga för bokkonst som Magdalena Gram; hon är återkommande skribent i tidskriften ”Biblis” och har en rad böcker om bokformgivning bakom sig
Få forskare har ett så tränat öga för bokkonst som Magdalena Gram; hon är återkommande skribent i tidskriften ”Biblis” och har en rad böcker om bokformgivning bakom sig, bland annat en avhandling om Akke Kumlien. Hennes breda kunskaper märks i hur kunnigt hon följer tidskriftens typografiska historia, från jugend till modernism.
I centrum står grundaren Karl Wåhlin, en i dag tyvärr bortglömd kulturpersonlighet, men som i sin samtid var en nyckelperson. Verksam som tongivande kritiker och redaktör, ledamot i De Nio samt visionär museiman på Nationalmuseum kände han dem alla: Richard Bergh, Ernst Josephson, Ola Hansson, Carl G Laurin och många, många fler. På det berömda fotot från den pampiga Rosenmaskeraden, taget vid invigningen av Ernst Thiels nya hus ute på Blockhusudden, syns han till vänster i bilden, högrest och allvarsam, en av få som inte klätt ut sig. Thiel skall för övrigt ha varit en av Ord och Bilds viktigaste mecenater. Störst aktieinnehav hade dock August Röhss följt av Oscar II.
Gram känner sin huvudperson utan och innan. Tidskriftshistoriken kan på många sätt läsas som ett komplement till hennes omfångsrika biografi om Wåhlin (2023) som också den gavs ut på Appell förlag.
Wåhlin är en sådan aktör som den franska bourdieuanen Pascale Casanova skulle kalla un passeur de culture, en som medierar mellan olika kulturer. På svenska säger vi något otympligt kulturbärare. (Gram själv använder inte begreppet, hennes studie saknar, kanske en smula befriande, i hög grad teoretisk överbyggnad). Det rör sig om figurer som är avgörande för att det kulturella kretsloppet ska syresättas och fortsätta pumpa, men som när historia skrivs ofta förbises eller helt enkelt glöms bort. Anledningen kan vara att de rör sig mellan olika roller som befinner sig i marginalen; de verkar utan att synas: översättare, korrespondenter, kritiker, redaktörer, förläggare. Översiktsverken är fulla av Författare och Konstnärer, men sällan eller aldrig nämns de som ledde dem till genombrott.
En rad böcker har den senaste tiden lyft fram dessa figurers gärning: Per I Gedins ”August Brunius, kritiker” (2022), Monica Lauritzens ”Karl Warburg. Den varsamme vägvisaren” (2018) och nu i våras Cecilia Schwartz ”Ett eget Rom. Kvinnliga budbärare av italiensk kultur till Sverige”. Med passeur-begreppet kan man belysa saker som osynliggjorts i tidigare forskning, bland annat de färdigheter och personliga investeringar som låg bakom Wåhlins vilja att skapa ett forum för konst, litteratur och samtal. En av Casanovas poänger är att kulturförmedling aldrig är neutral. Det passar in på Wåhlin; han är själv positionerad i fältet, utan hans fingertoppskänsla och självklara plats i maktordningen hade Ord och Bild aldrig nått tryckpressen.
Han vill skapa ett organ som kan förena landets bildade kretsar med samtidens progressiva, intellektuella och konstnärliga liv
Redan i tidskriftens första programförklaring, publicerad i annonsform 1891, presenterar Wåhlin sin storslagna publicistiska vision: han vill skapa ett organ som kan förena landets bildade kretsar med samtidens progressiva, intellektuella och konstnärliga liv, bjuda på historiska skildringar parallellt med nyskrivna samtidsberättelser, locka både till förströelseläsning och sprida forskningens resultat till en bredare läsekrets. Som Wåhlin själv uttryckte det: ”tillfredsställa behovet av en sund, lärorik och uppfriskande familjeläsning”.
För att sticka ut i tidskriftsfloran gällde det att vara unik. Trumfkort blev här formen; i jämförelse med de befintliga tidskrifterna presenterade Wåhlin en för den svenska marknaden ny modell: den illustrerade månadstidskriften efter engelskt och tyskt mönster. Tidskriftens bildmaterial är rikt och varierat; Richard Bergh utforskar sekelskiftets bildvärld och Georg Pauli kubismens. Ord och Bilds dörrar stod även öppna mot internationella strömningar som prerafaelism, Arts & Crafts, jugend, symbolism och funktionalism, där illustrationer av bland andra Fernand Léger, Pablo Picasso och Wassily Kandinsky pryder sidorna.
Wåhlins tidiga karriär sammanfaller med den periodbeteckning som kallas det moderna genombrottet i skandinavisk kultur. Det märks tydligt i Ord och Bild. Läsekretsen får under tidskriftens formerande år ta del av den författargeneration som kom att kallas nittiotalisterna: Selma Lagerlöf, Verner von Heidenstam, Ellen Key och Hjalmar Söderberg. Här fanns också andliga perspektiv, företrädda av Nathan Söderblom och Emilia Fogelklou samt förstås kontinentala kändisar som Georg Brandes, Søren Kierkegaard, Friedrich Nietzsche, Henri Bergson och John Ruskin. Senare får även yngre författare komma in i värmen, bland andra Hjalmar Gullberg som på 1920-talet får representera en ny generationskänsla.
Decennierna före sekelskiftet 1900 var en tid då kvinnors rättigheter och insatser började tillmätas värde. Wåhlin må ha varit en klassisk kulturman, men han såg till att åtminstone försöka jämna ut könsbalansen. En framstående kritiker som Klara Johanson gjorde till exempel sin debut i Ord och Bild. En bidragande anledning till Wåhlin könsmedvetenhet kan ha varit hans nära relation och äktenskap med den mycket begåvade (och mycket yngre) Hildur Hult. Om hon inte gått bort i så ung ålder hade hon sannolikt varit en av Sveriges främsta konstnärer.
Gram måste ha brottats med frågan om hur ett så rikt material som ett tidskriftsarkiv ska redovisas. Det är en avvägning, men i valet av selektion och heltäckning har hon fastnat för det senare. Tacksamt för forskaren, mindre spännande för den vanliga läsaren. Å andra sidan: Grams bok är den första i sitt slag som över huvud taget tar sig an Ord och Bilds rika presshistoria. Som pionjärstudie öppnar den så fältet för framtida studier, för sådana behövs. Trots att kulturtidskrifter (och med dem kulturkritiken) varit så centrala för svensk kulturoffentlighet är de förbisedda i forskningen (ett bra undantag är Johan Svedjedals ”Spektrum. Den svenska drömmen – tidskrift och förlag i 1930-talets kultur” från 2006). Det är synd, för tidskrifterna fångar något böcker sällan gör: det litterära fältets rörelser.
”Ordet, bilden och bildningen” är en fröjd för ögat. Bakom formgivningen står Eva Wilsson
Ibland blir det lite väl många namn som passerar revy. Personregistret har över 2 000 poster, en fingervisning om tidskriftens framträdande position i svenskt kulturliv. En tidskrift är förvisso ett kollektivt arbete men genomgången av skribenternas bidrag och insatser får ibland något katalogartat över sig, framför allt när många stycken inleds på liknande sätt.
”Ordet, bilden och bildningen” är en fröjd för ögat. Bakom formgivningen står Eva Wilsson. Hennes utsökta, påkostade design med lejongula pärmar och ett mycket rikt bildmaterial är så pass central för framställningen att det hade varit på sin plats att även hennes namn nämnts på omslaget, i synnerhet när en av studiens ambitioner är att visa på samspelet mellan form och innehåll.
Under 1930-talet, alltså mot slutet av den period i tidskriftens historia Gram undersöker, började prenumeranterna svika på allvar; förklaringarna stavas rådande depression och stigande konkurrens från kulturtidskrifter som BLM. Att det konservativa, borgerliga bildningsideal som Ord och Bild förfäktade inte längre föll den framväxande medelklassen i smaken spelade förstås också in. Återigen visade tidskriften att den kunde överleva, även om det, som Magdalena Gram lakoniskt konstaterar i sitt slutord, hade sitt pris: i trängda lägen valde Wåhlin hellre fortlevnad än riskabla ställningstaganden.
Räddningen kom i form av en ung amanuens på Kungliga biblioteket, Sven Rinman, som steppar in efter Karl Wåhlins bortgång 1937. Man värvar Gunnar Ekelöf, Moa Martinson och en levnadsglad Artur Lundkvist som kunde skriva om film. Redaktionen visade sig till sist ha en ovanlig förmåga att vara med sin tid – Ord och Bild ges ut än i dag.
Läs mer om böcker och fler essäer