Detta är ett kåseri. Skribenten svarar för eventuella åsikter i texten.
Ja, 90-talet är tillbaka, hela attityden, fräck som fan, med kulmen vid millennieskiftet och inledningen av 00-talet när en partiledare fick frågan i ett tv-program om han rakat pungen.
”Fördomsshowen” med Emil Persson i SVT är en enda lång tidsresa tillbaka till tillståndet när hela poängen med en intervju var att göra motparten svarslös. Eller ondgöra sig i efterhand, om han eller hon haft den dåliga smaken att faktiskt svara på frågorna, utifrån något slags artighetsreflex som gynnat journalister i alla tider.
Jag har aldrig träffat Persson, men vi har gemensamma bekanta.
Jag jobbade en sommar ihop med Filip & Fredrik på 90-talet, när de liksom jag var okända vikarier på Aftonbladets nöjesredaktion. Sedan åkte jag till London för att studera internationella relationer och de blev kändisar och mångmiljonärer och gjorde ”Alla mot alla” med Emil Persson som producent.
Jag minns dem som rara killar, så jag tänker att även Emil Persson har mer att ge än fördomar. Det är väl min fördom, att alla bär på erfarenheter som är spännande att utforska.
Som för många år sedan, när jag intervjuade Hanif Bali om hans relation till det som han kallar den kommunala batikhäxan. Om jag minns rätt skrev Filip en gång i tiden en krönika om salsakärringar, kvinnor i medelåldern som dansade i stället för att gömma sig. Allt har ett samband.
Vi lever i manosfärens tidevarv och alla medier med självaktning bevakar riksdagsvalet med minst en kul kille.
Häromveckan kåserade jag om dokumentären om ZTV och jag kan väl tillägga att den är nästan kliniskt fri från surtanter. Grabbarna har ju så mycket att säga! Vi lever i manosfärens tidevarv och alla medier med självaktning bevakar riksdagsvalet med minst en kul kille, SVT har minst fem.
Därmed inget ont sagt om kul killar, jag blev ihop med den roligaste för många år sedan.
Men nu tittar jag på SVT:s nyinspelning av ”Knesset”, och hisnar över kontrasten när Kristian Luuk och Erik Haag leder var sin återförening. Båda programmen väcker funderingar om vad som händer med en människa på 30 år.
I all enkelhet ställs också en grundfråga för den här typen av kändisjournalistik på sin spets. För vad blir mest spännande? Ett öppet och sökande samtal? Eller konfrontation och dålig stämning?
Kalena vet vad hon tycker, men så är hon ju en riktig surtant nu.
Läs mer:
Kalenas förra kåseri: Efter Trumps TACO kommer Kristerssons KROPPKAKA
Och förrförra: På 90-talet skulle man vara fräck som fan
Kalenaklassikern (2025): Om du har ormskräck kan du sluta läsa nu
Alla DN:s kåserier finns samlade här.
