En sommardag, någonstans i Dalarna, gör fäbodjäntan Monika en omskakande upptäckt. I en vikingagrav hittar hon ett gammalt horn – och när hon blåser i det blir alla kvinnor häftigt sexuellt upphetsade.
Sedan går det som det går. Eller som Svensk Filmdatabas sammanfattar följderna: ”Detta leder till hög samlagsfrekvens på den gård, där hon bor. Inte ens en missionärshustru förblir opåverkad av hornet.”
Nu ska Dramaten sätta upp ”Fäbodjäntan” och det är förstås oväntat. ”Fäbodjäntan” är en lågbudgetfilm inspelad under någon vecka i maj 1978, baserad på en amerikans lösryckta idéer om svensk urkultur, skriven på engelska, med repliker hjälpligt översatta till svenska innan de lagts i munnen på oerfarna svenska, danska och norska skådespelare.
Många som ser den hoppar till när de inser vad den där legendomsusade falukorven faktiskt används till
Och mer än så: det är en hårdpornografisk film. Många som bara har hört talas om den föreställer sig nog något i softcore-genren, lite frejdigt och pikant. Många som ser den hoppar till när de inser vad den där legendomsusade falukorven faktiskt används till.
Men ”Fäbodjäntan” är samtidigt något mer än den genomsnittliga p-våfflan. Den är, med ett av populärkulturens mest missbrukade ord, kult.
I en ”Hassan”-busringning från 1990-talet ringer Kristian Luuk till Skansen för att fixa inspelningsplatser till ”’Dalkullan’ – uppföljaren till ’Fäbodjäntan’” och nämner i förbigående att ”korvscenerna” är kvar: ”Inte med samma korv givetvis, men med samma idé.” På receptionistens tonfall hör man varför hon tolkar hela projektet som ”mycket suspekt”.
Som med de flesta verk i det pornografiska fältet har ”Fäbodjäntan” varit omgärdad av skam och rykten. Fotografen bakom verket – krediterad i eftertexterna – vägrade livet ut att erkänna att han skulle ha haft något med filmen att göra. I den lilla by där den spelades in anordnades en premiär som blev så skandalomsusad att den 40 år senare fyllde en P4 Dokumentär: ”När Fäbodjäntan kom till Skattungbyn” (2018).
Ser man filmen fascineras man inte bara av det pornografiska utan också av det ambitiösa. ”Fäbodjäntan” är nästan två timmar lång, lejonparten av filmen utgörs av dialog och det är uppenbart att regissören vill berätta en historia. Ovanpå det har teamet ansträngt sig att få in varenda nationalromantisk artefakt, där falukorven, fäbodarna och vikingaluren trängs med dragspel och midsommar.
Hornet – en lur som ser ut att ha tillverkats av vattenslang och plasttratt – har Monika hittat vid graven efter vikingahövdingen Dor-Erik den Dristige. Hon förklarar för ett besökande missionärspar: ”Ljudet från luren fick kvinnorna i sexuell extas.” Missionärerna är skeptiska till hennes story, men Monika framhärdar: ”Den är precis lika sann som berättelserna i Bibeln.”
Dor-Eriks horn är lika effektivt i dag som på vikingatiden, vilket inte minst missionärsfruns mamma får erfara
Spoiler alert: Monika får rätt. Dor-Eriks horn är lika effektivt i dag som på vikingatiden, vilket inte minst missionärsfruns mamma får erfara. Det är hon som, när ingen karl finns till hands, hittar falukorven.
Manuset skrevs av filmens regissör Joseph W Sarno och för kläder, smink och manusbearbetning stod hans hustru Peggy Steffans Sarno. De hade hamnat i Sverige 1967. Hemma i New York hade Joe Sarno, med Peggy som påklädd aktris, gjort film i det typiskt sextiotalistiska gränslandet mellan avantgarde, pornografi och spekulation.
Paret trivdes i det dåförtiden sexualliberala Sverige. De skaffade sig en lägenhet i Hägersten, där de hängde varje sommar tills Joe dog 2010.
”Fäbodjäntan” var ett i raden av snabba lågbudgetuppdrag under Sverigesemestern. Joe Sarno använde pseudonymen Lawrence Henning och inspelningen gjorde inget väsen av sig. Teamet hyrde in sig på en dalagård och bad de boende att hålla sig undan under inspelningen. I P4-dokumentären från 2018 får Peggy frågan: ”Did anyone in Skattungbyn know what you were doing?” Hon svarar snabbt: ”No, no one.”
Eftersom få filmer hade gjorts i trakten – Ingmar Bergmans rape-and-revenge-rulle ”Jungfrukällan” (1960) är ett kuriöst undantag – anade biografägaren i Orsa att det kunde finnas ett lokalt intresse. Premiären den 23 september 1978 var fullsatt till sista plats, eventuellt för att folk hade fått för sig att det rörde sig om en bygdeskildring, eventuellt för att de låtsades ha fått för sig det. I publiken lär raggarskinnvästar ha blandats med folkdräkter från Orsa.
Något av en skandal på byn blev det nog, men biografägarna konstaterade snart en publiksuccé: runt tusen besökare på fem kvällar.
Rodnande gick vi från den lokala videonasaren, fnissande drog vi igång vhs-spelaren, häpnande åsåg vi en film som gav oss både grovporr och förundran
Inför den här artikeln har jag pratat med en handfull initierade personer. Samtliga är män födda på 1960-talet, utom en som är född 1973. Det är naturligtvis ingen slump. De – vi – kom alla i kontakt med ”Fäbodjäntan” under hyrvideoeran. Rodnande gick vi från den lokala videonasaren, fnissande drog vi igång vhs-spelaren, häpnande åsåg vi en film som gav oss både grovporr och förundran.
I slutet av 1990-talet kontaktar Killinggängets Henrik Schyffert kultfilmskribenterna Pidde Andersson och Jan Lumholdt. Schyffert har hört legenderna om premiärvisningen av ”Fäbodjäntan” och vill som nästa Killingprojekt göra en mockumentär om händelsen. Andersson och Lumholdt har tagit kontakt med den sortens filmarbetare som dittills inte varit vana vid att filmentusiaster velat ta kontakt med dem. De sitter därför på mängder av manus och bakom-foton som ingen annan frågat efter.
När jag pratar med honom ursäktar Schyffert sitt dåliga minne, men han erinrar sig att han pitchar idén för övriga Killinggänget i ett lånat hus på Mallorca tidigt 2000-tal och att han möts av en ”tough crowd”. Det blir aldrig något möte mellan jäntan och killingarna, men Schyffert håller det inte för otroligt att uppslaget i stället blir embryot till den del av långfilmen Fyra nyanser av brunt (2004) som kretsar runt en arvstvist i Dalarna.
Under 2010-talet springer även manusförfattaren Wiktor Ericsson på berättelser om turerna runt ”Fäbodjäntan”-inspelningen. Han skriver ett manus som – hittills – aldrig blivit film och som han hisspitchar som ”Änglagård möter Boogie nights”. Under sin research tar han kontakt med paret Sarno och blir förtjust i särskilt Peggys frispråkighet.
Mötet med Sarnos resulterar i den mycket charmiga dokumentären ”The Sarnos. A life in dirty movies” från 2013. Ganska snart in i arbetet inser Ericsson att för Sarnos själva är ”Fäbodjäntan” en fotnot och han tar det djärva beslutet att helt exkludera 1978 års dalaporr ur sin film. Han hinner i alla fall arrangera en återträff mellan Sarnos och ”Fäbodjäntan”-fotografen, hembygdsfilmaren Torbjörn Lindkvist. Det är vid det mötet Lindkvist bedyrar att han aldrig plåtat den där filmen, trots att allt tyder på motsatsen.
Dessutom görs en vinylutgåva med filmens lurtutande och dialog. Och självklart finns det planer på att ta fram en ”Fäbodjäntan”-korv
Men berättelsen om ”Fäbodjäntan” lever vidare. Filmfantasten Rickard Gramfors har sedan tidigt 1990-tal arrangerat visningar av obskyr film och byggt upp stora filmsamlingar. Via bolaget Klubb Super 8 ger han våren 2026 ut ”Fäbodjäntan” på bluray – inklusive en nyklippt version, efter den amerikanska modellen ”smut without smut”, alltså en film man kan se med mormor utan den genanta stämningen. Dessutom görs en vinylutgåva med filmens lurtutande och dialog. Och självklart finns det planer på att ta fram en ”Fäbodjäntan”-korv.
Paret Sarno fortsatte sin verksamhet hemma i USA, där Joe oftast blev hänvisad att göra porr direkt till video. Sammanlagt har han varit inblandad i runt 125 kända filmer, som regissör, manusförfattare och/eller klippare, inte sällan under pseudonym.
Inga blev mer förvånade än Sarnos när de långsamt förstod att ”Fäbodjäntan”, en film som spelats in i förbifarten, hade uppnått kultstatus i Sverige. Ännu mer förvånad blev Peggy Steffans Sarno när det nådde henne att den flyttar in på Sveriges nationalscen. Sorgligt nog får hon aldrig chansen att uppleva teatertolkningen eftersom hon dog i februari, vid en ålder av 87 år.
När hon för några år sedan lämnade lägenheten i Hägersten, tog Rickard Gramfors hand om allt filmrelaterat i källarförrådet. Där fanns allt från manus och arbetskopior till rekvisita och kläder ur flera filmer. Bland annat ett förkläde som bärs av ”norskan” i ”Fäbodjäntan” och som nu har lånats ut till Dramaten.
Det är svårt att argumentera för att ”Fäbodjäntan” är ett filmatiskt mästerverk, men det är lika svårt att förhandla bort dess kulturhistoriska värde. Så vid närmare eftertanke är det kanske inte så oväntat att ”Fäbodjäntan” flyttar in på Dramaten – i en uppsättning som inte regisseras av män födda på 1960-talet. Det är ett verk som i nära 50 år har väntat på att omtolkas, dekonstrueras, brytas ned och förklaras för allmänheten.
Fakta.”Fäbodjäntan”
Pornografisk långfilm, skriven och regisserad av amerikanen Joseph Sarno, som hade biopremiär 1978. Inspelad i Skattungbyn och kombinerar dalaromantik och folkmusik med explicita scener.
Sedan premiären har den transformerats från en erotisk kultklassiker till ett kulturhistoriskt fenomen.
Utkommer i vår på bluray via bolaget Klubb Super 8.
Den fria scenversion av filmen som får premiär på Dramaten den 6 mars ska utforska ”forntid och samtid, falukorv och kulturkanon, kropp och begär”.
