Det var en gång ett rike som kallades Doggerland – ett landområde med mammutar, jägare och skogar som bredde ut sig mellan dagens Storbritannien och kontinenten. För 8 000 år sedan dränktes Nordsjöns eget Atlantis på grund av smältande inlandsisar, tsunamier och stigande hav.
”Doggerland” är också titeln på Kim Ekbergs andra spelfilm – ett experimentellt, svartvitt hybriddrama som främst utspelar sig i Norrköping. Den lösa handlingen kretsar kring Alf (John Holm), en dagdrivande diaboloartist som närmar sig 40 men fortfarande bor kvar hos sin överbeskyddande mamma i ett radhusområde.
Mamma Monica (Anita Holm) oroar sig för att sonen umgås i fel kretsar och vill att han ska skaffa ett jobb och flytta ut ur boet. Men när Alf ger sig ut på jongleringsturné i Europa skiftar hennes oro – kanske är det inte så enkelt ändå? I ”Doggerland” spelar John och Anita Holm fiktiva versioner av sig själva.
– Precis som i filmen tycker jag att deras sätt att samexistera på olika våglängder var ett inspirerande sätt att överbrygga generationsgapet. Saker kunde skava utan att det blev någon stor konflikt. Jag ville få fram deras fina och varma relation, även utanför filmen, säger Kim Ekberg och tillägger:
– Det är något väldigt intressant med relationen mellan vuxna barn och föräldrar. Kanske är det ett ämne som ligger i tiden, säger han och hänvisar också till Kristofer Ahlströms DN-kommentar om trenden med hemmasöner biter sig fast.
Den svenska regissören har bråda dagar. När DN träffar honom på Bio Aspen i Hägersten är han på språng mellan utvecklingssamtal på sonens skola och en förhandsvisning på Filmhuset. I salongen har han testkört sin analoga film otaliga gånger inför världspremiären på den 76:e filmfestivalen i Berlin.
– Man blir lite galen av att se samma film tjugo gånger. Postproduktionen är alltid ångestladdad, det finns alltid ett spöke i maskinen, säger Kim Ekberg.
Under de senaste åren har han profilerat sig både som en gerillafilmare och filmkritiker som försvarar det experimentella, analoga och ofullkomliga – och värnar rätten att misslyckas. Hellre mänskliga skavanker och antiklimax än livlös, klinisk perfektion.
För två år sedan spelfilmsdebuterade han (tillsammans med Sawandi Groskind) med den Don Quijote-inspirerade ”XXL”. En dråplig, vild och impressionistisk hybridfilm i gränslandet mellan dokumentär, fiktion och konstfilm. Handlingen kretsade kring två syskon som reser till Helsingfors för audition och slåss mot imaginära monster.
– Jag ser ”Doggerland” som en del av samma filmiska universum som ”XXL”. Med inspiration av experimentfilmaren Inger-Lise Hansen låter jag en detalj från en film bli grunden för hela nästa, säger Kim Ekberg som är medgrundare till det uttalat antikapitalistiska produktionsbolaget Post Post.
John Holm, som spelar huvudrollen i ”Doggerland”, var scenograf på en av Ekbergs kortfilmer och hade precis som sin mamma Anita en också en liten roll i ”XXL”.
– Eftersom de bjöd in sig själva till min nästa film, så insåg jag ju tidigt att filmen på något sätt skulle kretsa kring deras relation, ler Kim Ekberg som återigen fick trolla med knäna för att få ihop en spelfilm.
Han brände utvecklingsstödet för kortfilm på 100 000 kronor på att filma dem båda i deras sommarstuga – scener som sedan utgjorde filmens sista akt. Ekberg beskriver det som en slags workshop att arbeta med två amatörskådespelare som spelar en fiktiv version av sig själva.
Till skillnad från många av sina kollegor jobbar Kim Ekberg varken med excelark, moodboards eller minutiösa manus. I stället lämnar han plats för slumpen, lösa idéer och låter filmerna följa sin egen nyckfulla ofta drömska logik. ”Doggerland” kostade runt en miljon kronor att spela in – en spottstyver när snittbudgeten för en svensk spelfilm ligger på minst det tjugodubbla.
Men Ekberg menar att det ändå går att skapa vardagsmagiska världar och förmedla hoppfulla politiska budskap om att vi alla ”sitter i samma båt”.
– Titeln ”Doggerland” för tankarna till en gammal civilisation under vattnet – som ett folkhem som träder fram under ytan. Från början hade titeln ingen direkt koppling till handlingen, men vi la in några extra scener, till exempel där mamman sitter och tittar på en brittisk dokumentär om verklighetens Doggerland, säger Kim Ekberg.
Visuellt är ”Doggerland” bland annat inspirerad av japanska mästaren Yasujiro Ozu och svartvita svenska dokumentär från 70- och 80-talen av filmare som Jan Lindqvist, Nina Hedenius och Lena Ewert.
– Jag ville blanda Ozu med något mer svennigt och göra en folklig form av experimentfilm, säger Kim Ekberg, som gillar både Tarkovskij och Dunderklumpen.
För fyra år sedan klagade han på att det finns ett glapp mellan den internationella konstfilmen och ”vår svenska mellanmjölksvariant”, som han skrev i tidskriften FLM. Sedan dess har knappast blivit bättre, menar han.
– Det filmpolitiska uppdraget tycks nu handla om att rädda biograferna och skapa masskultur genom färre och dyrare filmer. Dåligt, förstås! Jag ser heller inte poängen med att ha en filmpolitik som försöker konkurrera med Netflix, säger Kim Ekberg.
Han tycker att de flesta svenska spelfilmer ofta känns missfärgade av den rådande filmpolitiken.
– Efter allt tröskande i systemet känns det som om alla kanter är bortslipade när filmerna väl möter publiken. Många unga filmskapare som vill göra film snabbt och billigt har tappat all inspiration när de till sist får grönt ljus. Potentialen är så mycket större än det som faktiskt produceras, säger han.
Innan nya filmen ens har haft världspremiär, har han redan påbörjat nästa film som, förstås, är en spin-off på ”Doggerland”. I nya filmen återanvänder han Valdemarsvikprofilen ”Rogga” som har en mikroroll i ”Doggerland”.
– Rogga bor på landet och har byggt och inrett en hel Jamaica-bar i sin lada. Det kändes som tillräckligt mycket att gå på för nästa film, säger Kim Ekberg som för första gången har fått utvecklingsstöd av en långfilmskonsulent, Andrea Östlund.
Men först till den stora frågan: Kommer Alf i ”Doggerland” att flytta hemifrån?
– Nja, han kanske blir kvar, eller så bor han hemma halva året och åker ut och kör diabolo resten. Det kanske är så långt de kommer – och det får vara okej, ler Kim Ekberg.
”Doggerland” visas den 14, 16, 18 och 21 februari på Berlins filmfestival.
Fakta.Kim Ekberg
Regissör, manusförfattare, klippare, filmkritiker. Född 1989 i Krokek nära Kolmården, bor numera i Bredäng söder om Stockholm.
Utbildad vid HDK-Valand i Göteborg.
Regidebuterade med examensfilmen ”Vinden blåser vart den vill” (2017), som hade premiär på São Paulo filmfestival. Har regisserat flera musikvideor och kortfilmer. Kortfilmen ”2gether” belönades med Dragon Award vid Göteborgs filmfestival Festival 2022.
Spelfilmen ”XXL” (2024), medregisserad med Sawandi Groskind, hade internationell premiär på FIDMarseille. Driver sedan 2022 det oberoende, antikapitalistiska produktionsbolaget POST POST tillsammans med Sawandi Groskind, Saarlotta Virri och Hannah Wiker Wikström.
Aktuell med ”Doggerland” som har världspremiär på Berlins filmfestival den 14 februari.
Stjärnglans och starka kvinnoroller på årets Berlinfestival
Dråpliga och varma ”XXL” tar en absurd indietripp till Helsingfors
