Huset som han och hustrun Barbara bott i sedan det byggdes 1984 finns inte mer.
Det låg högt upp på sluttningen i Krokstadelva och i brandens epicentrum.
Nu har ett dygn gått och Kjell Låstad letar runt bland borden och klädställningarna i ett av alla konferensrum på ett Scandichotell som ställts om till kriscenter för de kring 400 som evakuerats.
400 i ett samhälle där 8 000 bor. Brandchefen själv, Torgeir Andersen, är en av alla nu hemlösa. Alla känner nästan alla.
På hotellet har högarna av kläder som folk och företag skänkt vuxit raskt och i påsen lade han förutom tröjan en regnjacka. Nu står vi i regnet utanför hotellet och Kjell Låstad drar ner dragkejdan.
– Jackan jag har på mig nu och den här skjortan hittade jag tidigare i dag, jag hade ju bara en t-shirt på mig när vi flydde, säger han.
Något som slagit DN vid olika stora nyhetshändelser i Norge på senare år är att krishanteringen och förmågan att samla utbildade och utrustade hjälpteam, från sådana som kommuner, Röda korset, Norsk folkehjelp och civilförsvaret, är slående.
Systemet har också tvingats tränas. Som efter Utøyaattentatet 2011, kvickleraskredet i Gjerdrum 2020 och översvämningarna kring Hønefoss, och även här i Drammen 2023.
Kläder i ett rum. Registrering och möten med försäkringsbolag i ett annat. Högar av leksaker i ett tredje.
Till skillnad från Kjell och Barbara Låstad har Ronny Norstad och hans tvillingdöttrar Bridget Sofia och Brit Anny ett hus att komma hem till. Deras ligger runt hundra meter från området som nu bara är aska och pyrande rök.
Ronny, som hade flytt med döttrarna klädd i bara badbyxorna, hade nyss kommit hem från semester på Kragerø vid havet och packade ur bilen när han såg röken.
Nu sitter han på hotellet och är lättad och tänker att de snart får återvända hem. Men han är osäker på hur döttrarna kommer att ta allt.
– De var livrädda när de kom hit. Jag och de som hjälper oss här fick prata lugnt med dem. Det hjälpte också när de fick träffa vänner här, leka och bjöds på glass, säger han.
– Men det är förstås ändå tufft för dem. Jag tror de mest var oroliga för mig.
Vi i talar med Ronny Norstad tillsammans med barnens mamma Charito. Han säger att han bara hann fylla ett par vattenflaskor och rafsade åt sig passen innan han överlämnade barnen till en granne och sprang för att hjälpa räddningstjänsten att hitta rätt vattenposter att koppla in slangarna på.
– Vi märkte när vi lyfte på lock i gatan att en del var felmärkta, och då var det ju kritiskt, elden spred sig så snabbt. Här är brant och trångt och det var torrt och blåsigt.
Många han känner har nu, i likhet med Kjell Låstad, förlorat sitt hem.
– Men vi måste se det positiva. Ingen har mist livet! Och det hjälper när sammanhållningen vi mött är helt enorm. Vänner jag inte pratat med på länge ringde och erbjöd oss boende. Ja, visst är sorgen stor, men det är också gästfriheten.
Kjell Låstad går med sin påse med nya kläder upp på hotellrummet. Strax ska han på möte med alla drabbade. Men han, som snart ska fylla 80, tycks ta allt omvälvande med ro.
– Allting, fotoalbum, minnessaker från mor och far, allt är borta. Vi fick med oss det nödvändiga, datorn, telefonen, lite pengar. Men livet är räddat! Allt annat är bara att koppla bort, säger han.
På fredagsmorgonen hade han plockat blåbär i skogen som ännu på lördagskvällen brann.
Han hade kommit hem, tagit en kopp kaffe, rensat bären och lagt sig i soffan när han hörde på radion om ett larm om brand i Krokstadelva.
Ut tittade han – och såg 30–40 meter höga lågor.
Nu får han och hustrun gå vidare. Kanske flyttar de hem till dottern i ett första skede. Men huset kommer att byggas upp igen, det är han övertygad om.
– Sådana är försäkringsreglerna här, man får bara ut pengarna om man återuppbygger ett lika stort hus på samma plats. Det kanske är för att minska risken för bedrägerier.
När vi frågar Kjell Låstad, en reslig man som sett och gjort det mesta här i livet, om hur han känner av uppslutningen ursäktar han sig och torkar sig i ett öga.
– Förlåt, men när jag sett hur vi tagits emot här kan man inte bli annat än rörd av all hjälp.
Som situationen bjuder ska solidariteten även från landets främsta företrädare manifesteras.
Rösten hos Drammens kommuns ordförande Kjell Arne Hermansen brast när han på lördagskvällen läste upp ett brev från kung Harald med en önskan om att de boende ”tar väl hand om varandra i den svåra tiden”.
För sex dagar sedan ledde kungens son kronprins Haakon ”mottagningsrodden” framför slottet när VM-laget i fotboll kom hem och hyllades av folket.
På söndagskvällen har han en ny uppgift att samla. Då möter han Drammens hjälparbetare och nya, plötsligt hemlösa, landsmän.
Läs mer:
Karin Eriksson: Ännu en tragedi under Norges helvetesår
Polischef: ”Vi förstår var branden startade”
Katastrofbranden slukade Alexandras hus – hon söker efter saknade katten
