Långa plankor leder ut till en favela som byggts på pelare i floden. Det är ebb och vattnet har dragit sig tillbaka. På flodbottnen samlas skräpet som blir kvar. Petflaskor, tallrikar, blöjor och kastruller. Från ett plaströr i en av kåkarna rinner avloppsvattnet rakt ut över flodbottnen. Det stinker i hettan.
– Man vänjer sig, säger Hilda da Silva Guedes, 76.
Hon är uppväxt i favelan Vila da Barca som ligger vid flodbädden i Belém, bara några kilometer från platsen där FN:s årliga klimattoppmöte COP30 kommer att äga rum. Deltagare från närmare 200 länder kommer under två veckor att diskutera vad som behöver göras för att uppfylla målet att begränsa den globala uppvärmningen till 1,5 grader.
– Jag är inte så insatt i vad de ska prata om, men tycker det är kul att de kommer hit, säger Hilda da Silva Guedes och ställer sig på terrassen till sitt skjul.
För någon månad sedan blev Hilda överraskad. Två ingenjörer med gröna skyddshjälmar knackade på. De sade att delstaten med anledning av FN:s klimattoppmöte fått pengar från regeringen till att leda in rinnande vatten i favelan. Först trodde hon inte att det var sant. I hela hennes liv har hon burit vattenhinkar för att kunna tvätta sig. En månad senare hade hon en vattentank på sitt tak, två kranar ovanför diskbänken och en dusch.
– Titta, säger hon och öppnar en av kranarna. Vattnet kommer med en sådan kraft.
Något avloppssystem har ännu inte kopplats till hennes hem utan avloppsvattnet rinner fortfarande ned i floden.
– När tidvattnet står högt är det inga problem. Strömmarna för skiten med sig. Men när det är ebb kommer stanken.
Kommunen har lovat henne att anlägga ett avloppssystem senare i år.
– Jag struntar i vad de kommer fram till på detta klimatmöte. För mig är mötet redan en succé, säger hon och skrattar.
En av hennes före detta grannar är 37-åriga Hellen Damasceno. Hon växte upp med sin mormor i ett hus på pelare som var i så dåligt skick att kommunen lovade plats i ett nytt bostadsområde i närheten. Det var för 19 år sedan. Fortfarande har hon inte fått något hus.
– Det är som om vi inte existerar. Kommunen struntar i oss, säger Hellen Damasceno.
Vad tycker hon om att världens ledare ska träffas i hamnstaden Belém och diskutera hållbar utveckling när inte ens de grundläggande behoven är tillgodosedda i värdstaden? Hellen funderar ett tag.
– Allt är teater. Kommunen drar in vatten och avlopp nu bara för att det ska se snyggt ut när världspressen är här. Sen när mötet är över går allt tillbaka som det var förr, säger hon.
Under slutet av 1800-talet upplevde hamnstaden Belém en storhetstid tack vare exporten av naturgummi till Europa och USA. Gummit användes till allt ifrån kablar och packningar till däck och remmar. Stadens elit blev så rik att den byggde ett pampigt operahus och Belém, som betyder Betlehem på portugisiska, blev en av Brasiliens mest kosmopolitiska städer. När britterna stal frön från det brasilianska gummiträdet, och planterade i sina kolonier i Sydostasien i början av 1910-talet, var tillväxten över. Belém blev dekadent.
Under den ekonomiska uppgången under militärdiktaturen på 1960-talet, då miljontals bönder och urfolk lämnade landsbygden för att flytta till storstäderna, växte Belém snabbt. Kommunen struntade i att bygga infrastruktur för de nya invånarna och staden kom att präglas av favelor som byggdes på pelare längs flodbädden. Belém blev kaotiskt och makten koncentrerades till familjen Barbalho som styrt staden på ett feodalt sätt ändå sedan 1960-talet.
– Vi är inne på fjärde generationens Barbalho nu, säger statsvetaren Denis Conrado, 39, vid delstatsuniversitetet UFPA.
Den mäktigaste personen i Barbalhodynastin är Helder Barbalho, guvernör i delstaten Pará där Belém, med sina två miljoner invånare, är huvudstad. Det var han som övertalade Brasiliens president Lula da Silva om att Belém vore en utmärkt stad att hålla FN:s klimattoppmöte i.
– Jag vet inte vad Lula fått i utbyte, men för familjen Barbalho innebär FN-mötet att de stärker sin makt, säger Denis Conrado.
Brasilianska regeringen har skänkt åtta miljarder kronor till delstatsregeringen för att förbättra Belém inför COP30. En av de viktigaste åtgärderna har varit att rensa de öppna avloppskanalerna som rinner från stadens medelklasskvarter till floden. Arbetet är nästintill slutfört och det luktar inte längre illa. Bredvid de rensade kanalerna ringlar ett nytt motionsstråk med parkbänkar och kaféer.
– De har behövt rensas i 50 år, men nu helt plötsligt hände det, säger Denis Conrado.
Vad han vänder sig mot är att pumpstationen som ska föra medelklassens avloppsvatten vidare till ett nytt reningsverk ska byggas bredvid favelan Vila da Barca vid floden.
– Just när kommunen förser favelan med rinnande vatten och avlopp så får de boende denna present. Det kommer lukta illa för alltid i deras favela. Detta är miljörelaterad rasism, säger han.
Trots sin kritik stödjer han att klimattoppmötet hålls i Belém.
– Det hade varit så enkelt att hålla det i Rio de Janeiro eller São Paulo med alla dessa hotell och konferensanläggningar, men stora delar av världen ser inte ut så. Världen är mer som Belém. Sliten och skitig. Om vi ska få ordning på klimatet måste vi prata om verkligheten, säger Denis Conrado.
För 25 år sedan renoverades de övergivna hamnmagasinen i Belém och blev Estação das Docas – en av få platser där turister kan koppla av. Längs kajen, där lyftkranarna lämnats kvar, finns restauranger, barer och glasskiosker. Förändringen är en succé som nu följts upp av ett liknande projekt. I slutet av Estação das Docas har kommunen byggt om de återstående hamnmagasinen till Futuro II, som bland annat innehåller Museu das Amazônias och en konferensanläggning.
– Jag gillar att gå ned till kajen med min man om kvällarna. Det är säkert och brisen från floden är skön, säger Cristina Mesquita, 56.
Hon är stolt över att hennes stad har hamnat i världens blickfång.
– Ingen har tittat på oss innan. Inte ens övriga Brasilien har intresserat sig.
Det enda hon är orolig för att det kaos som kommer att ske när tiotusentals utlänningar landar i en stad där endast ett fåtal pratar engelska.
– De kommer bli många missförstånd, men det kanske hör till.
På översta våningen i ett av de ombyggda hamnmagasinen har delstatsregeringen nyligen öppnat en polisstation med engelsktalande personal.
– Vi vet att det kommer ske många mobiltelefonstölder, men vi hoppas att det stannar där, säger poliskommissarie Marco Mayer, 54, till DN.
