Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Roman
Ève Guerra
”Repatriering”
Övers. Lisa Marques Jagemark
Tranan, 222 sidor
Ève Guerras roman ”Repatriering” är kort och intensiv; den river och sliter i sin läsare. Repatriering betyder att återbörda till hemlandet, och romanen belönades förra året med Goncourtpriset för bästa debutroman i Frankrike. Lisa Marques Jagemarks svenska svarar väl på denna smärtsamma berättelse.
Ève Guerra är född 1989 i Kongo och flydde under inbördeskriget som barn till Kamerun. Hon är i dag bosatt i Lyon i Frankrike där hon arbetar som lärare i latin, klassisk grekiska och franska. Guerra har åtskilligt gemensamt med romanens Annabella Morelli, som har en fransk far och en kongolesisk mor och tillbringar sin barndom kringflackande i centralafrikanska länder.
Romangestalten Annabella är en skapelse av den franska kolonialism som exploaterar länder och människor och själv blir offer för själslig pervertering. Handlingen öppnar med att på ett uppbrutet språk berätta om faderns död. Annabella är 23 år. Hon tentamensläser på ett bibliotek i Lyon och ska försöka ta sig ut mellan bokhyllorna för att ladda sin mobil. Hon har inga pengar, har gjort slut med sin far sedan två år – och nu är han plötsligt död i en arbetsplatsolycka i Kamerun. Hon försöker med sliriga halvsanningar inför kompisar och älskare låna lite pengar för att ta sig till sin farbror och faster, släkten i södra Frankrike. Genast förstår man hur fräck och vårdslös hon är med relationer.
Det skriker våldsamt och högljutt om denna hjärtslitande berättelse, som skildrar ett genomgående kaos. Kringsnacket är avskalat. Författaren vräker fram det som sägs, rakt och hårt. Handlingen hoppar fram och tillbaka i kronologin, vilket känns helt rätt. Stilen är kongenial med innehållet.
Om pappan inte bara ska försvinna, eller begravas i ett afrikanskt land, måste hans kropp hem till Frankrike. Det är bara det att ingen vet var han finns och det finns inga pengar till att betala en advokat eller någon som kan ombesörja hemtransporten. Företaget som hade hyrt hans tjänster vägrar ta ansvar för olyckan. Idel tröstlösa telefonsamtal sätter stopp för repatrieringen. Med detta som ramberättelse spränger det andra fram: mjukdelarna i historien.
Annabellas kongolesiska mor var sexton år när hon fick sin dotter, som minns fasansfulla scener. ”Mamma är nitton år och redan så åldrad av smink”. Bilden av hennes slagna, nerblodade ansikte efter mannens vansinnesutbrott på fyllan bland mat och ginflaskor inför alla gäster räcker som förklaring. Hon måste ge sig iväg. Romanen berättar med hjälp av sinnesförnimmelser. Avskedet: ”kontakten mellan min hud och hennes som alltid hade förenat oss”. Misären i hemmet. Hierarkierna som regerar. Moderns låga status inför fadern – och dottern – ”ett barn som föredrar makt”.
Ève Guerra är suverän på att visa hur förvridna relationerna är
Romanens alla avgrunder har att göra med kolonialismen, förödande och destruktiv för alla. Ève Guerra är suverän på att visa hur förvridna relationerna är. Tonårsflickan som plockats upp av den franske mekanikern för att bli en sorts prostituerad hemhjälp och vars barn han med tvång och lögner köper loss. Dottern som han binder hårt till sig i en sjuk symbios. Livstragedierna tar olika vägar men de upphör inte, och han fortsätter dricka palmvin och hålla på med tonårsflickor.
Guerra skildrar mästerligt förfallet sedan gruvdriften upphört, och med den lyxen för alla utlänningar i kolonin. Hur varorna börjar ta slut i affärerna, hur det inte längre går att beställa fram chauffören som kör Annabella till hennes kompisar, eller ta cocktails i baren vid tennisbanan. När poolen inte rengörs längre, gräsmattorna växer igen och fukten tar sig in i husen, liksom råttorna och ormarna.
Förfallet sker också i människornas inre. Även i Annabellas. Hon utnyttjar människor, är extremt otrevlig, rå, hänsynslös och ljuger konstant. ”Jag vet inte när det började, i vilket ögonblick jag förlorade förmågan att tala sanning eftersom sanningen var för svår att möta”. Lögnen sveper slöjor kring allt och alla i denna roman.
Trots att Annabella slänger sina böcker och skriver till sin universitetslärare i Lyon att hon ska sluta på litteraturkursen är det till sist via språket som hon (kanske) lyckas även med repatrieringen. Det är ett begrepp som starkt problematiseras i denna roman. Man kan inte tvinga någon att läsa böcker, men om jag kunde: Läs den här.
Läs fler texter av Maria Schottenius och fler recensioner av aktuella böcker i DN Kultur
