Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Elaf Ali ska gifta sig med sin kusin. Det är i alla fall vad mamma och pappa vill. Det enda föräldrarna bråkar om är vilken sida av familjen kusinen ska plockas ifrån. Hon vägrar och det hela avstyrs. ”Det kan man nästan ångra i dag, som ogift och snart fyrtio.”
Det är ett bra skämt från humorprofilen som gjort sig känd för vassa repliker i program som ”Invandrare för svenskar”. I övrigt är tonen allvarlig. Som när hon i en tid när ”alla har en släng av ADHD” berättar om hur hon – känd och framgångsrik – på grund av sin diagnos får kämpa med sådant som att duscha och borsta tänderna.
Det Elaf Ali framför allt lyckas med i sitt sommarprat är den faktiskt rätt omöjliga uppgiften att berätta genuint nyanserat om sina egna föräldrar. Om mamman som blir religiös först i och med flykten till Sverige, och pappa som inte bryr sig ett dugg om tron – men ändå är den som starkast upprätthåller hedersförtrycket.
När hennes bröder leker på gården står hon på balkongen och tittar på. Ingen simundervisning. Inga besök hos vänner som har bröder.
När hennes bröder leker på gården står hon på balkongen och tittar på. Ingen simundervisning. Inga besök hos vänner som har bröder. När mensvärken nästan krossar henne och P-piller skulle kunna hjälpa är det alternativet uteslutet, eftersom det skulle vara ett bevis för att ”sex” pågår. När hon smitit iväg på en oskyldig teaterföreställning vrålar hon plötsligt rakt ut när hon inser att hennes väska är borta. Hur ska hon förklara det? Skräcken är lika verklig som absurd.
Hur ska hon förklara det? Skräcken är lika verklig som absurd.
Idag har Elaf Alis pappa lämnat hedersideologin bakom sig, ”efter ett liv av samtal”. Den som läst Alis debutbok ”Vem har sagt något om kärlek?” känner igen hur hon mer eller mindre argumenterar sig ur ett liv som inlåst och förminskad, i ett rörande vittnesmål om vikten av att käfta emot till varje pris.
Utan att släta över föräldrarnas svek under uppväxten resonerar hon kring vad det faktiskt innebär att lämna allt och fly till ett annat land, och se sina barn som det enda som går att kontrollera. ”Jag tror att han gradvis hittade tillbaka till den man han egentligen är”, konstaterar hon. För varken människor eller kulturer är statiska.
Det finns stundtals ett predikande drag hos Elaf Ali, inte minst när hon paradoxalt nog gör upp med den organiserade religionen som ”narcissism, förklätt till något heligt”. Men så är också krånglet och motsägelserna hennes livsluft – och det som gör det här programmet värt att lyssna på.
Läs fler Sommarkommentarer:
Gabriel Zetterström: I angiverisamhällets Sverige blir Bettan Byvalds ord radikala
Elin Peters: Ebba Kleberg von Sydow håller ett nittio minuter långt hyllningstal till monarkin
Mina Asp Romefors: Emil Hansius ger depressionen en youtubers röst
