Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
För något decennium sedan var jag på teaterfestival i Budapest. Bland ribbstolar och rep i en gymnastiksal skulle man framföra Martin Sperrs sextiotalsklassiker ”Jaktscener från Niederbayern”. I örat satt en hörsnäcka där föreställningen skulle tolkas för oss utländska besökare, men den förblev tyst. Och jag kan inte ungerska.
Katastrof? Inte nödvändigtvis. Det händer nämligen något sällsamt när man som teaterpublik då och då tvingas tränga undan de delar av medvetandet som söker logik, sammanhang, språk och text. Plötsligt börjar andra element få konturer i rummet – kroppar, ljud, rörelse, dofter, stämningar. Som en påtvingad postdramatisk revolution i miniformat.
Det händer något sällsamt när man som teaterpublik tvingas tränga undan de delar av medvetandet som söker logik, sammanhang, språk och text.
Detta gäller i någon mån också när man faktiskt har en fläckvis förståelse för språket i fråga, som på den portugisiska teaterfestival som just nu pågår i Lissabons utkanter för 43:e gången. Den här hyfsat spansktalande kritikern kan naturligtvis inte med gott samvete skriva regelrätta recensioner av föreställningar där portugisiskans diftonger, nasalvokaler och falska språkliga vänner trasslar till förståelsen, men hon kan ta sig dit – och njuta av att ledas in i skuggorna.
Almadafestivalen är en riktig långkörare, som samtidigt framstår som något av en outsider i den europeiska festivalvärlden med sina giganter i Avignon, Edinburgh och Berlin. Trots att Almada i år fått dit produktioner av internationella storstjärnor som Christoph Marthaler och Milo Rau känns festivalen utpräglat lokal och folklig. Medan fotbolls-VM rasar på sportbarerna runt om i stan fylls salongerna kväll efter kväll i den vackra Teatro Municipal Joaquim Benite, med sina typiska fasader av poolblått kakel.
Almadafestivalen är en riktig långkörare, som samtidigt framstår som något av en outsider i den europeiska festivalvärlden med sina giganter i Avignon, Edinburgh och Berlin.
Kontrasterna syns även i själva programmet. Å ena sidan är den klassiska europeiska textteatern tungt närvarande på festivalen. Här spelas Samuel Becketts ”Happy days”, tre pjäser av Eugène Ionesco under titeln ”Saudações” (”Les salutations”), Anton Tjechovs ”Platonov” samt minst två omarbetningar av ”Måsen” – som Raquel Castros autofiktiva och ångestridna metadrama ”Ansioliticamente falando”. Å andra sidan präglas även vissa av dessa föreställningar delvis av en livsbejakande språklig anarki, medan annat är helt ordlöst. I Josef Nadjs ”Dialogues dans le rêve” utforskar två gränsvarelser tillståndet mellan dröm och verklighet, och i ljuvliga ”Teatro Delusio” från Theaterhaus Stuttgart får publiken följa med i ett humoristiskt maskspel bakom scenen på en familjeägd teater.
Ett återkommande tema på teatern – på Almadafestivalen och på andra scener – är ju dessutom också att människor aldrig riktigt lyckas nå fram till varandra, oavsett om de talar eller är tysta. Och den som faktiskt vågar gå på teater utan att riktigt förstå kan alltså bli rikligt belönad.
Dessutom kan språkliga barriärer också användas medvetet och utan förvarning, som ett kritiskt verktyg för att kasta om maktförhållanden i salongen – som när Jonas Hassen Khemiri blandade in persiska och arabiska i sin pjäs ”Invasion” från 2006. Ibland är det helt enkelt avgörande för själva föreställningen att några av oss inte hänger med.
