Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Att ställa krav är att bry sig.
Som politisk kommunikation får man erkänna att det där är en ganska effektiv slogan. Nej alltså, vi hatar inte fattiga och flyktingar. Vi drar inte in bidragen för att vi så gärna vill att människor ska gå under – vi har bara respekt för deras inneboende potential. Som med tonåringar som inte vill göra läxorna.
Jag tänker på det där gamla slagordet när jag läser Liza Alexandrova-Zorinas krönika i Svenska Dagbladet om de medborgarskapsprov som drar igång i slutet av sommaren. ”Bra att krav ställs på oss invandrare”, skriver hon och förvånas över att ”krav på integration i den svenska debatten ofta framställs som uttryck för invandrarfientlighet”: ”Är det verkligen omtänksamt att inte bry sig om huruvida människor hittar en plats i samhället eller blir kvar i den egna diasporan?”, skriver hon till provens försvar (15/7).
Omtänksamhet om invandrare är kanske inte det första som dyker upp i huvudet inför en valrörelse där högern har gjort det djupt rasistiska begreppet ”tvångsblandning” till sin huvudfråga. ”Vad betyder Socialdemokraternas folkblandning i din vardag?”, twittrar moderata oppositionsborgarrådet Dennis Wedin och länkar till en sida där man kan räkna ut värdeminskningen på sin bostad till följd av ”artificiell demografisk blandning” (7/7).
Men nu gällde det alltså krav som ett sätt att bry sig. Och det är ju bara att läsa på lite inför det där provet? Om vilket land som fram till 1809 var en del av Sverige, till exempel. Att svenskarna på stan inte har en jävla aning spelar ingen roll. Då missar man poängen, enligt Alexandrova-Zorina. Detsamma gäller kanske när politiker som varit med och tagit fram den nya hårda politiken inte kan Sveriges grundlagar, eller när de driver på för nationell kulturkanon och själva bommar på August Strindberg och Selma Lagerlöf. Vad vi själva kan är inte relevant för vad de andra ska kunna – vi har ju redan våra pass och våra papper.
Alexandrova-Zorina är en prisbelönt journalist som i böcker och artiklar skildrat det så kallade skuggsamhället. Det är alltså inte förvånande att hon bär på berättelser om människor som lever i utkanterna, utan att släppas in. I en historia som hon själv medger är ”alltför extrem för att vara representativ” lever en ung muslimsk kvinna från Ryssland isolerad i det kravlösa Sverige – innan hennes man rekryteras av IS och senare dödas. Kvinnan flyttar vidare till Tyskland där hon redan som asylsökande skickas på integrationskurs med avslutande prov – och inte längre känner sig som en främling.
Det råder ingen tvekan om att människor som kommit till Sverige skulle kunna få ett varmare välkomnande. Och att sådant som växande ekonomiska klyftor, diskriminering, boendesegregation och den havererade skolan har gjort det som kallas ”integration” till ett svårt projekt. Även om böcker som Peo Hansens ”Migrationsmyten – sanningen om flyktinginvandringen och välfärden” (Leopard förlag, 2022) och den nyutkomna ”Den långa bluffen” (Volante, 2026) av Christian Lindell och Alex Voronov tecknar en annan bild än den dominerande och nattsvarta.
Att det finns en auktoritär slagsida i hela projektet blev tydligt när Stockholms universitet i fjol gick ut och protesterade mot uppdraget att ta fram medborgarskapsproven – som alltså inte har något med utbildning och forskning att göra. ”Det är regeringen som styr landet och våra universitet är statliga myndigheter som lyder under oss”, slog Johan Forssell fast (21/8, 2025). Kanske vill migrationsministern även börja godkänna litteraturlistorna på grundkursen i konstvetenskap? Om det nu är han som bestämmer.
Men det viktiga är inte själva medborgarskapsprovet utan signalen bakom det, menar Alexandrova-Zorina. ”Ett samhälle som ställer krav signalerar också att det förväntar sig att du ska bli en del av det”, skriver hon. Förlåt, men det där är en tolkning så generös att den i dagens Sverige framstår som helt surrealistisk. Framför allt kräver den att man blundar för den politiska helhet som proven är en produkt av.
Syftet med de nya, hårda kraven för medborgarskap är helt enkelt att sortera bort människor som inte är önskvärda. Det här är ingen konspirationsteori, det är den förda politikens kärna.
Med angiverilagen på plats kan ett nyfött barn som registreras hos Skatteverket leda till att papperslösa mödrar anmäls till polisen.
Det invandrarfientliga paradigm som Tidöavtalet vilar på förverkligas dels genom att det är svårare få skydd i Sverige och dels genom att man verkställer fler utvisningar. I veckan trädde en bombmatta av lagar i kraft som bland annat slopar permanenta uppehållstillstånd och begränsar asylsökandes rätt till offentligt biträde. Med angiverilagen på plats kan ett nyfött barn som registreras hos Skatteverket leda till att papperslösa mödrar anmäls till polisen – och i förlängningen till att kvinnor väljer att genomgå livsfarliga förlossningar utanför vården (Aftonbladet 13/7).
Problemet är bara att denna ”strama migrationspolitik” till slut kommer till vägs ände, att murarna till slut är resta. Vad gör man då? Den etniska nationalismen har nämligen ingen slutpunkt, den blir aldrig mätt. I regeringens och Sverigedemokraternas fall är svaret att man börjar angripa människor som redan har uppehållstillstånd. Så börjar ett skifte där poängen inte är att hålla migranter borta, utan att göra det svårt och otryggt för vissa grupper att leva sina liv i Sverige.
Så börjar ett skifte där poängen inte är att hålla migranter borta, utan att göra det svårt och otryggt för vissa grupper att leva sina liv i Sverige.
Med skärpta krav på vandel och ””levnadssätt kan icke-medborgare utvisas mer eller mindre godtyckligt; ”vakta tungan” var som bekant rådet från regeringens utredare häromåret. Förslaget om att omvandla redan utfärdade permanenta uppehållstillstånd är skjutet på framtiden, men kan säkerligen återkomma. Efter valet och en ny omröstning i riksdagen kan den med dubbelt medborgarskap befinna sig i ett läge där hennes svenska pass kan återkallas om hon anses skada ”Sveriges vitala intressen”. Klimataktivister och andra lär få passa sig innan de försöker blockera en hamn eller en urangruva.
I satsningarna på kraftigt höjda återvandringsbidrag har det hela tiden vilat ett latent hot, och i dagarna bekräftade Sverigedemokraterna den känslan ytterligare. Nu vill de att även svenska medborgare ska kunna söka dessa regelrätta fuck off-pengar (Ekot, 14/7). Hur ska Sverige annars kunna bli rent och fint igen? ”Vi har alldeles för många personer som inte är en del av den etniskt svenska befolkningen”, kommenterar SD:s Ludvig Aspling frågan (ETC 14/7). Behöver den råa rasismen ett tydligare ansikte?
Det är möjligt att man på ett teoretiskt plan kan betrakta ett medborgarskapstest som ett sätt att vänligt men bestämt putta människor in i en nationell gemenskap, om man nu vill ha en sådan. I dagens svenska verklighet är de mer än något annat ett redskap i fördrivningens politik.
Läs fler texter av Kristina Lindquist
