Varje dag vandrar mina ögon nedströms ett sociala medier-flöde jag känner allt mindre lust att delta i. Förbi flyter oblygt narcissistiska självporträtt (”Jag som Cleopatra!”), gamla datorspel återskapade med dagens grafik (”Minecraft på riktigt”) och peppiga inlägg som får kroppen att frysa av karriärsvägran (”10 sanningar om framgång som ingen berättat för dig”).
Men inget av det är skapat av mänsklig hand. Det är maskininlärt innehåll producerat med ett knapptryck för andra maskiner att sprida. Först i slutledet kliver människan in, som bollkalle åt det enorma omfånget AI-material.
Att promptingenjören blivit konstnär har mottagits med förbittring. Oavsett om det handlat om SVT:s animerade barnprogram, norska bokomslag eller musik som toppat Spotifylistan har reaktionen låtit likadan: en kör av upprörda brösttoner.
Är det bara en ren ryggmärgsreflex inför det nya eller härstammar ilskan ur något djupare? Varför provoceras vi så av AI-skapad kultur?
Låt mig räkna sätten.
1. Det göder rädslan för att bli ersatt
Alltmer känns människan som en sommarkatt i AI-väldets era; tillfällig och utbytbar. Tekniken har förstås slagit ut jobb förr. Men för första gången hotas nästan samtliga yrkesgrupper med avbytarbänken.
Att mista sin inkomst är en sak, och vore illa nog, men att bli ersatt innebär den största existentiella chocken av dem alla: förlusten av identitet. Att den egenskap, passion och kunskap man till stor del identifierar sig med plötsligt är oönskad.
Jag frågar Johan Jarlbrink vid Institutionen för kultur- och medievetenskaper på Umeå universitet: finns historiska exempel på människors rädsla för att bli en rödlistad art?
Han lästipsar om en bok från 1878, Sveriges första science fiction-roman, Claës Lundins ”Oxygen och Aromasia. Bilder från år 2378”.
I den går en poet upp till redaktionen på Senaste Timmens Nyheter (en accelererad version av Dagens Nyheter) för att sälja sina dikter. Men får till svar att tidningens mekanisk-poetiska avdelning kan mata en maskin med gamla böcker, vrida några varv och få ut färdiga texter mer gångbara än dem som mänskliga poeter skriver. År 2378 är alltså lätt att missta för 2026.
– Den industritillverkade kulturen har alltid upprört eftersom vi själsligt lever kvar i romantiken, med idén om konstverket som uttryck för en enskild skapares personlighet, förklarar Jarlbrink.
För första gången hotas nästan samtliga yrkesgrupper med avbytarbänken
2. Det är genomskinligt och förutsägbart
Här är ironin: en maskin som slukat typ hela världens bibliotek men ändå låter som en skrivkursare med orgiastiskt intresse för tankstreck. De finns där – överallt. Och de andra skiljetecknen? Man vill anordna stödgala för dem.
Där imiterade jag två av chattbotarnas flitigaste stilistiska tics: meningar omgjorda till frågor och – som sagt – tankstreckens övervåld. En annan typisk AI-syntax är påståenden byggda av motsatser (”Det är inte kultur – det är struktur”), och kanske är det min yrkesstolthet som bråkar, men samtliga dessa stilgrepp är nu förstörda för mig, som ett skavsår i hjärnan så snart man upptäcker dem.
För sedan kan de inte göras osedda. Nu urskiljer jag samma knep överallt i flödet, samma tankstreck, retoriska frågor och motsatspar. Det låter mindre som framtiden och mer som en sammanfattning av allt jag redan hört.
Enligt Joakim Nivre, professor i datorlingvistik vid Uppsala universitet, finns en teknisk förklaring. Språkmodellerna eftertränas ofta på en mindre mängd data som plockats ur den stora massan. Det är material som användare har gett positiv respons på, sådant som ”fungerar”. Och sådant som fungerar är det som känns igen. Resultatet blir ett språk där mönstren upprepas.
– Att vi blir irriterade av det är förmodligen av samma skäl som vi blir det på människor som överanvänder vissa språkliga uttryck och strukturer – när vi väl har blivit medvetna om dem.
Det låter mindre som framtiden och mer som en sammanfattning av allt jag redan hört
3. Det urholkar tilliten
På frågan om varför läsning är viktigt, rakt av väsentligt, svarade författaren Zadie Smith: ”Jag läser för att känna mig mindre ensam, att få kontakt med ett annat medvetande än mitt eget.”
Det är en vacker definition av litteratur, två hjärnor som möts telepatiskt på ett papper, men den bygger på en avgörande förutsättning: att det faktiskt finns en annan hjärna där.
Om man inte längre är säker på det börjar man läsa som en tulltjänsteman. Så har det blivit för mig. All kultur tolkar jag nu med blicken på helspänn, genomskådande och paranoid, jagande tecken på maskiners inblandning. Trovärdighetstvivlet gör det svårt för mig att njuta.
Lika stressad blir jag förstås inte när AI används för att optimera logistik eller lösa ekvationer. En miniräknare kan redan göra det där bättre än jag. Så jag lutar mig mot Hegels synsätt, att matematik utförs med ett ”alienerat tänkande”, en sorts tankeverksamhet där anden inte nödvändigtvis behöver delta.
Men konst är något annat. Filosofen Jonna Bornemark säger att där uppstår känslan av att möta en annan människa och stå tillsammans inför existensen. Därför kan en ”avslöjad” AI leda till besvikelse.
– Det visade sig att du stod ensam som människa och blev lurad att tro att det fanns någon sorts mellanmänskligt möte.
All kultur tolkar jag nu med blicken på helspänn, genomskådande och paranoid
4. Det rubbar vår förståelse av konst
För den som alltid känt sig ämnad att bli en stor konstnär men varken kan teckna, måla, skulptera, skriva, skådespela, dansa, skapa musik, sjunga eller ens strö glitter utan att misslyckas innebär AI förstås en tacksam utveckling, ett slags konstnärlig allemansrätt. Att lära sig saker och förädla expertis är både kostsamt och sägs ta tio tusen timmar – men nu kan kulturens grindvakter inte längre hindra drömmen om att sätta airbrushade självporträtt med sex fingrar till världen.
Vill man leka djävulens advokat kan man hävda att majoriteten av mänskligheten ändå aldrig haft en enda originell tanke, och att författare och filmare redan på egen hand lyckats producera formelartat skräp, så vad gör AI för skillnad? Men det får stå för Lucifers juridiska ombud.
I vilket fall uppstår ett slags estetiskt parallellsamhälle där vissa personer, glatt och oreflekterat, och med nästan rörande entusiasm, delar sina ”verk” medan andra reagerar på det med käklinjer vibrerande i vredesmod.
Virginia Dignum, professor vid Institutionen för datavetenskap på Umeå universitet, menar att utvecklingen konfronterar oss med en paradox.
– Om en maskin kan producera något som inte går att skilja från konst, vad säger det om vår förståelse av vad konst är? En djupare rädsla tror jag handlar om förlusten av erkännande.
Vill man leka djävulens advokat kan man hävda att majoriteten av mänskligheten ändå aldrig haft en enda originell tanke
5. Det får oss att tvivla på vår mänsklighet
När jag diskuterar artikeln med en vän utbrister hon: ”Men det är ju skönt att man blir arg, för då betyder det att man fortfarande är en människa!”
Hon saknar inte poänger. AI-hotet petar rätt hårt på vår självbild. Sådant som vi länge tagit för givet som särskilt mänskligt börjar plötsligt se mindre exklusivt ut.
Listan över våra påstådda specialiteter har krympt rätt snabbt, menar teknikhistorikern Julia Ravanis vid Chalmers. Det är inte beräkningsförmågan (vi är irrationella och slarviga jämfört med datorer), det är inte ”själen” (vi har skapat ett sekulärt och materialistiskt präglat samhälle), det är inte moralen (vi har svårt att sluta döda varandra).
Kvar återstår då konsten: kreativitet, nyfikenhet, smak, omdömesförmåga, att uppleva ett djupt känsloliv och kunna uttrycka det. Men om maskiner också kan göra sådant börjar frågan smyga sig på: vad är vi då? Avancerade biologiska maskiner som någon annan skulle kunna styra, eller kanske programmera om? Misstanken att vi blott är mjukvara kan ses i hur vissa människor, när AI:n haft fel och hallucinerat, helt enkelt förvridit sin egen världsuppfattning för att bättre passa chattbotens verklighetsbild.
– Maskiner som skapar konst utmanar vår mänskliga autonomi. Upplevelsen av att vara ett fritt tänkande, medvetet jag i världen framställs som en illusion. I stället framstår vi som lättduperade robotar.
Sådant som vi länge tagit för givet som särskilt mänskligt börjar plötsligt se mindre exklusivt ut
6. Det utarmar tänkandet
Hur hittar man sin egen röst? För egen del är svaret lika givet som trist: genom att vara ganska dålig rätt länge. Samuel Beckett höll med mig när han gav rådet ”Försök igen, misslyckas igen, men misslyckas bättre.” En tydlig röst brottar man fram, den bär på erfarenhet, förlust, smärta och glädje. Man förfinar sitt uttryck genom att ställa frågor och inte få svar, så man lär sig att söka, grubbla, vrida och vända på uppfattningar. Men av AI, anden i maskinen, får man omedelbara, tvärsäkra lösningar som sneddar förbi allt nötande.
– Som lärare ser jag väldigt konkret vad AI gör med mina studenter, hur de skriver sämre och inte vet var saker tar dem, för inget förankras i deras kroppar när AI kommer in i bilden. All kunskap kräver motstånd och problemlösning, och AI är motsatsen till det, säger Lisa Ehlin, doktor i digital kultur.
– Det syns så tydligt hur de växer när de tillåts göra lite fel och prova igen, när de får avsluta något och känna en väldigt specifik känsla av stolthet och utandning.
En tydlig röst brottar man fram, den bär på erfarenhet, förlust, smärta och glädje
7. Det skapar känslan av meningslöshet
När jag stöter på maskinernas kulturella halvfabrikat måste jag kämpa mig upp till hat, och just därför blir jag arg: de är så ihåliga och kräver ändå min uppmärksamhet. Det är tankegods med tomma kalorier. När AI används som kognitiv genväg i skapande misstar man sig rejält på vad människor vill ha.
Jag vill inte att konstnärer ska vara högfungerande, jag intresserar mig för det ofullkomliga. Samtidens mest populära artister – Charli XCX, Lily Allen, Taylor Swift – är aktivt neurotiska popkvinnor som anklagats för att syssla med navelskåderi och skvaller. De skriver om svartsjuka, missunnsamhet och hat. Det är erfarenheternas råmaterial, smärtpunkter som kan bli mellanmänskliga beröringspunkter. Det är historieberättande, och varje människa är bärare av historier.
Sven Nyholm, professor i AI-etik vid Münchens universitet, säger att det ligger något nihilistiskt i AI-producerade verk. Kultur, journalistik och forskning upplevs som meningsfulla yttringar av mänsklig kreativitet, som förtjänar beröm och beundran. Men nu kan det outsourcas till energislukande dataprogram som imiterar oss och reproducerar mönster i datamängder – utan att de själva förstår eller upplever vad de gör.
– Om vi låter en typ av zombier utan medvetande eller känsloliv producera vad som annars brukar förstås som viktiga mänskliga uttryck kan det kännas som en steg bakåt snarare än en positiv utveckling.
Jag vill inte att konstnärer ska vara högfungerande, jag intresserar mig för det ofullkomliga
8. Det bygger på stöld
Maskinerna blir inte smarta av sig själva. De blir det genom att tugga i sig enorma mängder mänskligt arbete – romaner, artiklar, bilder, musik – utan att de som skapade det får en enda krona. Det är världshistoriens största konstkupp, utförd med svepskälet att det ska berika mänskligheten, om man med mänskligheten menar ett halvdussin Silicon Valley-miljardärer som älskar ordet ”skalbarhet”.
Det är snudd på omöjligt att skildra den nya tidens klyftor tydligare än med en elit som fodrar fickorna med upphovsrätter stulna från kulturskapare som får allt svårare att utöva sitt yrke, i en tid där kulturen får allt mindre pengar.
– Att då till exempel en statlig aktör som SVT använder sig av generativ AI för att skapa barnprogram, som dessutom håller låg kvalitet, sticker inte bara i ögonen, det är direkt oetiskt, säger författaren, manusförfattaren och dramatikern Sara Bergmark Elfgren.
Det är världshistoriens största konstkupp, utförd med svepskälet att det ska berika mänskligheten
