Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Utställningar
Linnéa Sjöberg: ”Out of character”
Olof Marsja: ”I din röst bor anden till ett språk”
Accelerator, Stockholm. Visas t o m 14/6
Den ena en konstnärlig kameleont som ägnat sig åt tatuering och vikingalajv, den andra skapar skulpturala hybridgestalter med en air av samisk duodji. Kontrasterna är stora när Linnéa Sjöberg och Olof Marsja ställer ut parallellt i konsthallen Accelerators två underjordiska salar.
Stämningen sätts av utställningarnas olika ljud. Hos henne blandas Nirvanas ångestfyllda grunge med dammsugarens oväsen, hos honom hörs jojk och imiterandet av vindsus. Besökaren får kliva runt på golv täckta antingen av Sjöbergs använda flyttkartonger eller av Marsjas dammfria kornblå heltäckningsmatta.
Effektivt och effektfullt tar utställningarna fler sinnen än bara synen i bruk. Jag gillar hur ljud tillför atmosfär och igenkänning, och hur golvens underlag gör mig medveten om kroppens position. Tillsammans intensifierar de närvarokänslan.
Fast egentligen reflekterar jag inte över det så mycket där och då, det är mer en insikt som kommer under skrivandet. För i konsthallen finns det så mycket annat att fokusera på.
Kaos står här mot ordning. Och just på grund av konstnärernas olikheter slår det gnistor mellan deras verk. Skillnaderna i angreppssätt kompletterar och förstärker också bådas sökande efter identitet, efter personliga fästen och kulturell tillhörighet.
Det är faktiskt ett genidrag att visa Linnéa Sjöbergs konst intill Olof Marsjas – deras högintressanta utställningar är bland det bästa jag sett på konsthallen.
Hos Sjöberg råder febril aktivitet. Hennes installation är full med grejer från olika konstprojekt, utspridda kring några enkla skärmväggar med provhytter. Helt logiskt för en konstnär som specialiserat sig på självförvandlingar. Redan som elev på Mejan fick hon uppmärksamhet när hon under nästan två år iklädde sig rollen som karriärkvinna. Märkeskläderna och pärlhalsbanden återbrukade hon senare som delar av nattsvarta vävar i en performance som vikingakvinna.
Här visas videor när Sjöberg konsulterar en plastikkirurg inför en bröstförstoring, när hon tatuerar in läkarens tecknade linjer på sig själv och när hon som karriärkvinnan vakuumförpackar attiraljer från sitt tidigare liv i plastsäckar. Och på provhytternas skynken kastas hotfulla skuggor av medicinförpackningar från IVF-behandling. En upptakt till hennes senaste projekt som handlar om ofrivillig barnlöshet.
Jag upplever Sjöbergs verk mer självutforskande än självutlämnande. Som betraktare kommer man inte riktigt åt henne. Det finns en märklig självmedvetenhet i hennes process, trots att jag inte betvivlar att den är intuitiv och självgenererande. Men kanske upplöser hon gränsen mellan liv och konst just där – i uppvisandet av sin infertilitet är hon, som utställningstiteln berättar, ”Out of character”.
Om Sjöberg ideligen drar sig ner i en sårig verklighet, så bygger Marsja upp en sorts mytologisk kultplats. Det är en fascinerande och tight rumsgestaltning, där den centrala skulpturen är symmetriskt sammansatt av näverlurar, färgade glasobjekt och mönstrade amuletter i aluminium. Den är även typisk för hans handlag att foga samman hantverkstekniker och olikartade material till nya enheter.
I installationen finns också flera fantasifulla skulpturfigurer utplacerade på golvmattan. Som ett par människoliknande jättar, frusna i en rörelse av hänryckning. Med sina bakåtlutande huvuden och grovt huggna händer, draperade i päls och ull, uttrycker de ett otyglat oberoende.
Men strax intill lurar en komisk cyklopfigur med stirrande glashuvud. En av Sápmis kolonisatörer med uppslagsverk som kartbok och förrädiskt klädd likt de andra skulpturerna.
”I din röst bor anden till ett språk” heter både mittskulpturen, utställningen i sig liksom ljudspåret med den vinande vinden. Det tutas i lurarna och Marsjas mamma räknar upp sina släktnamn och andra samiska ord, medan han rörande försöker härma dem.
Språkförlusten som han här ger uttryck för, vänds samtidigt till sin motsats i konsten. Bristen används som en tillgång. Marsjas figurer bär såväl traditioner som nutida friluftskläder. Tillsammans med den långa frisen med färgade glasansikten är de säregna gränsvarelser; väktare mellan nu och då.
Marsja och Sjöberg visar bildvärldar tillspetsade åt motsatta håll och med lite komiska övertoner. I Marsjas fall är det befriande och tonar ned hans mer högstämda drag. Medan humorn hos Sjöberg frilägger en svärta, en absurd desperation invävd i konsten.
Läs mer om konst på dn.se
