Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Mellanåldersbok
Isa Schöier
”Nattfolket”
BonnierCarlsen, från 9 år
I en överbefolkad, Bladerunner-aktig framtid med begränsade resurser, giftiga regn och systematiserade orättvisor, tvingas två flickor från samhällets motpoler mötas. De vet att kontakt dem emellan är förbjuden och de har från barnsben lärt sig ignorera och frukta ”de andra”. Men hur lätt är det när det är samma säng de förväntas ”dela”?
Fast inte samtidigt. Sonya är 12 år och kommer från en känd familj, där mamman är berömd astronaut och pappan arbetar på Byrån, den fruktade statsmakten. Problemet är bara att föräldrarna är fullständigt frånvarande. Sonya har bara sin kontrollerande storebror i sitt liv. Och sin obehagliga AI-docka. När pengarna tryter tvingas de upplåta Sonyas säng under dagtid till en flicka från nattfolket, det vill säga det trasproletariat som tvingas arbeta på natten när de högre klasserna sover. Något som är belagt med stor skam.
Flickan som flyttar in heter Aki, är tretton år och arbetar nattetid på stadens återvinning med att rengöra frätande batterier. Hon är föräldralös och ljuger om sin ålder för att få arbeta i Mellanstaden och inte under jordytan, i det fruktade schaktet, som de flesta andra olyckliga tvingas göra.
Flickornas nyfikenhet tar över och snart börjar de skriva hemliga meddelanden till varandra, medvetna om att detta – om det skulle upptäckas – skulle skicka Aki till schaktet och även få Sonya bestraffad. Men när Aki blir allvarligt sjuk och inte orkar lämna sängen innan Sonya en dag kommer hem från skolan, möts de till slut. Sonya måste försöka rädda Aki, men överallt ruvar faror som kan avslöja deras förbjudna vänskap.
Debutanten Isa Schöier tecknar sin dystopiska värld med lite väl försiktig hand. Ofta önskar jag att hon tagit i lite mer, utvecklat sina idéer lite mer, inte minst vad gäller teknologin. Samtidigt som Sonyas mamma är ute på en rymdexpedition i ett ”stjärnskepp” fem och ett halvt ljusår bort (HÖG teknologisk nivå), så skildras världen nästan som om den tekniskt backat. Det enda undantaget är Sonyas AI-docka, som ändå känns lite daterad i jämförelse med dagens Chat GPT. Men är dockan till för att övervaka Sonya? Vi får inte veta. Och varför hjärntvättar man barnen att visa uppskattning? Vilket syfte har det egentligen för dagfolket? Vi får inte veta.
Fokus i ”Nattfolket” ligger istället på den komplexa Romeo-och-Julia-vänskapen mellan två flickor vars klassbakgrunder är diametralt olika, men vars starka längtan efter en riktig vän och kanske även efter en frånvarande mor binder dem samman. Språket känns tidvis lite som ett omarbetat teatermanus, vilket boken faktiskt också är. ”Nattfolket” är baserad på pjäsen med samma namn. Här dominerar kammarspelets regler, långsamheten i dialogerna, närvaron, reflekterandet. Men tyvärr lite för mycket på bekostnad av själva läsdrivet.
Läs mer om barn- och ungdomsböcker
