Hur mycket pappa är du, på en skala från 1 till att äga ett par gympaskor som blivit gröna av gräsklippning?
Det är fadersgestalternas slutboss. Och jag har börjat närma mig den, cirklar allt snävare kring den radikala förvandlingen där man iklär sig kortbyxor med lårfickor, praktiska gymnastikskor, plötsligt känner passionerat för Michael Manns film ”Heat” och en riktigt välrakad gräsmatta.
Jag är på väg att bli den pappan: min pappa.
Jag har just klivit ur åkgräsklipparens sadel och vibrationerna från motorn rör sig i efterskalv genom kroppen, tynande men tydliga. Under tiden har pappa stått på farstubron, som en tränare inom tekniska området, och ropat direktiv och justeringar, pekat ut riktmärken och bjudit på ovärderliga guldkorn ur folkhemsfilosofernas skattkista: ”Erfarenhet kan inte köpas!”
Allt detta tuggar jag i mig med helspända käkar. Precis som när vi övningskörde tillsammans för trettio år sedan: den eviga duellen mellan sonens sturskhet och faderns krav.
Han älskar sin gräsmatta. Med en stolthet som ställer många äktenskap på skam. Pappa vaktar den. Bara högst motvilligt tillåts någon vidröra den. Samma sak med åkgräsklipparen, stor som en mindre skåpbil: bara hans.
Min pappa älskar sin gräsmatta med en stolthet som ställer många äktenskap på skam
Han klipper gräset i nordlig riktning, sedan sydlig, sedan västlig, och slutligen, i en sista grönsprutande fontän, mot öst. I tre timmar håller han på. Går fram som en bensindriven giljotin och halshugger smörblommor, vitklöver och maskrosor.
Först tar han fältet utanför gården tills han uppe på krönet vänder maskinen i silhuett mot solen. Därifrån tar han sig an själva tomten, ner genom björkarnas skuggfickor, och när det är klart klipper han hela gården en gång till. Nu i diagonala ränder.
För en fyrtiotalist, vars ultimata dygder stavas ordning och reda, är gräsmattan ett slags offentlig handling, en taxeringkalender där omgivningen ges insyn i livets upp- och nedgångar: en oklippt gräsmatta skulle ju skvallra om socialt underkända tillstånd som depression, slapphet, sammanbrott, skilsmässa, allmän frånvaro.
Stephen King skrev på åttiotalet en kort novell som heter ”Gräsklipparmannen”. Sedan blev den film och handlade, såvitt jag minns, mest om datorer och flummigt cybersex. Men titeln fångar ändå en viss sorts man.
I gräsklipparmännens fackspråk på nätet förekommer två uttryck oftare än andra: ”straight stripes” och ”crisp edges” – raka ränder och skarpa kanter. Jag sugs fast vid dessa gräsklipparklipp på Youtube, halvtimmeslånga slow tv-filmer där män manikyrerar enorma fält och kommentarsfälten berömmer tajta vridmoment med hejarop som: ”Jävlar! Den tappade inte ens i varv, mannen!”
Det är en värld där vuxna människor accepterar saker som skulle framstå som orimliga i andra sammanhang.
Som att gasreglaget på en åkgräsklippare är kalibrerat efter fablernas värld, vad beror det på, varför går det från sköldpadda till hare? Har man så låg tilltro till mäns läsförmåga? Eller sådan övertro på deras kunskap om sagodjur? Det här återkommer ju ingen annanstans i männens maskinpark – du hittar inga lövblåsare som går att vrida upp i ”Stora stygga vargen”-läge.
Det är därtill en förvånansvärt trendkänslig kultur, detta med gräs. Män som aldrig skulle erkänna att de följer mode kan redogöra för gräsmattans varierande ideal genom årtiondena, att ena säsongen ska ränderna vara på tvären, nästa schackrutiga, sedan rombiska, i förebilder hämtade från fotbollens världsmästerskap och Champions League-finaler. Jag väntar ännu på att min personliga favorit ska trenda: looken där koncentriskt klippta ringar breder ut sig från mittcirkeln som krusningar efter en sten kastad i vatten.
Män som aldrig skulle erkänna att de följer mode kan redogöra för gräsmattans varierande ideal genom årtiondena
Själva klippningen har jag dock alltid struntat i. Eller snarare: betraktat på ointresserat avstånd. Det har såklart inte hindrat mig från att åka snålskjuts på känslorna av mysig ritual, att i smyg njuta av försommarens ASMR-ljud från en tvåtaktsknattrande Husqvarna. Jag har bara aldrig deltagit. Är för ointresserad av motorer och maskiner; ogillar fossila bränslen; känner olust inför att kuva naturen; blir oengagerad av social tävlan.
(Bara den robotgräsklippta mattan fyller mig med större apati: den tystlåtna, förarlösa maskinen, liksom lömskt lurpassande och till synes woke, men blint igelkottsmördande.)
Gräsmattans historia är dessutom en av krig mot naturen och mellan människor.
På 1500-talet röjdes träd och buskar bort från slottsmarker i England och Frankrike för att lättare skymta anfallande styrkor. De kalhuggna områdena blev till gröna fält, en estetik som adeln givetvis anammade kring sina herrgårdar i det närodlade skrytets syfte.
Se på allt detta land, sa gräset – se på all jord i överflöd som inte ens brukas!
Samma ideal sipprade sedan ner genom samhällslagren, och på 1900-talet stod arbetarfamiljer i nybyggda förorter med sin knapphändiga version av aristokratins maktdemonstration: att vårda en bit mark som inte fyller annan funktion än uppvisningen att man äger den.
Vid det laget hade gräsklipparen redan funnits ett bra tag. I Lotte Möllers bok ”Trädgårdens natur” återges en artikel från 1830 där gräsklipparen lockar med att ”en gentleman som använder den får en roande, nyttig och hälsosam motion”.
Det är nog inget överbetyg till jämställdhetskampen att gräsklippning fortfarande, två sekler senare, är märkligt mycket av en syssla för män. Om den är roande och hälsosam är jag mindre övertygad om.
Jag brottas lite med gåtan om varför jag är så likgiltig inför min pappas, och andra mäns, stora passion. Så hinner jag två sidor in i Strindbergs novell ”Ensam” och hittar meningen som dyrkar upp min låsning. Stycket handlar om de eviga generationskrigen, och hur det unga släktet ”tog ingen notis om de äldres bedrifter”.
Det är på pappret ingen femplusbetraktelse, på sin höjd en stark trea, men ibland behöver det givna belysas på nytt för att ses med en djupare förståelse.
De äldres bedrifter är svåra att uppskatta eftersom tiden städar undan dem, tar deras ord, deras metoder, och minnet av varför saker gjordes på ett visst sätt. De kommande årskullarna för in nya tankar om hur allt ska vara.
Samma gäller för gräsmattan, där varje trådtunt strå strävar mot kaos. Lämna en gård åt sitt öde och naturen börjar omedelbart skriva över den med sin egen version av platsen, med maskrosor som utropstecken, en ogenomtränglig interpunktion av björksly och kärrgröe. Marken blir mjuk av förmultning och lav.
Visst finns det något rörande i hur mycket omsorg vi lägger på det som vi vet kommer att överleva oss. Att göra något mot bättre vetande är ju ett utmärkt sätt att inte ge upp: så människan ordnar världen, och världen faller långsamt sönder igen, men människan håller likväl emot; en ändå rätt nöjd Sisyfos på sin John Deere Z970R.
Visst finns det något rörande i hur mycket omsorg vi lägger på det som vi vet kommer att överleva oss
Insikten som planterades i mig av Strindbergs rad blommade upp i ännu en tanke: om naturen insisterar på att söndra all ordning, och varje system till slut kollapsar och varje liv tar slut, då är historien kanske det enda verkliga motståndet mot upplösningen. Entropin kan nöta ned städer, kroppar och stjärnor, men inte det som har hänt. Och vi är den enda varelsen på jorden som kan samla dessa händelser till en bestående och sammanhängande berättelse.
Tradition är vårt främsta vapen mot glömskan.
När jag greppar styrknoppen och vevar ratten för en otymplig svängradie kör jag i fädrens spår, följer farsans linjer och de som gått före honom på platsen och vem vet, efter tillräckligt många generationer kanske det sätter sig i framtida kroppar, som ett evolutionärt muskelminne.
Det som känns som en lönlös handling blir därför livsviktig om man odlar det större perspektivet. Jag förankras vid en fast punkt, i en mycket liten gnutta odödlighet, men ändå: ”Låt gräsklipparns blad rotera, Bill, och vandra fram i skummet från ungdomens källa”, som pappan i Ray Bradburys roman ”Blommande vin” (1957) säger till sin granne.
Ibland, i stunder av riskabelt höga nivåer narcissism, brukar jag undra vad jag kan göra som genast förvandlas till en berättelse, så att jag blir en berättelse. Inte nödvändigtvis upphöjd men åtminstone minnesvärd.
Jag avundas den som har en solklar dödsruna.
De flesta löses upp rätt snabbt efter livets slut, men några blir kvar, får fast form igen av en replik, en bevarad gest eller ett repriserat beteende. Min farfar har varit avliden sedan 1983 men återuppväcks ofta i anekdoter: ”Han stod alltid upp på stolar och höll politiska brandtal när det var fest!”
Vad ska bli min mening? Jag tror inte att det är gräsklippningen, den rollen är paxad för all framtid, och frasen ”Kristofer var verkligen en Gräsklipparman” har inte gjort sig hemmastadd i munnen.
Men vad det än blir finns en hoppfull aning att jag hitta det sittande där, med njurarna skälvande i takt med motorn, stint stirrande på raka ränder och skarpa kanter.
Läs fler texter av Kristofer Ahlström, till exempel ”Nu ersätts mammor och pappor av AI” och ”Så blev väderappen viktigare än små grodorna på midsommar”.
