Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Pappa står dubbelvikt inne i pumpstationens trånga bod som djupt försjunken i bön. Men mest svär han. Genom ett uppborrat hål i golvet försöker han lirka ner en kabel som hela tiden viker sig. Själv står jag och hugger med spaden i lerjord så att handlederna ilar varje gång jag stöter i sten. Jag svär också. Vi håller på att gräva ner en värmekabel så att avloppsröret inte ska frysa nästa vinter. Det är arbete som hämtat ur en gammal svensk roman om fattigdom och tjäle och män som heter Einar.
Våra svordomar bildar stämsång i vårkylan.
Men det är den finaste stund jag haft på länge.
En särskilt varm känsla skummar i mig av att få hjälpa pappa med någonting han i ärlighetens namn hade klarat bättre själv. Det är något särskilt med att stå tillsammans och låtsas att världen fortfarande är så där ålderdomligt beskaffad: att kunskap får gå i arv genom närvaro, genom tålamod och kärlek.
För nu finns ju AI.
Medan jag står där i leran tänker jag på hur lätt det vore att låta en chattbot tala om exakt hur djupt kabeln ska grävas, exakt hur installationen borde göras, exakt vilka misstag man ska undvika. Att helt utesluta pappa ur händelsekedjan.
När jag vittjar min egen AI-chatthistorik ser det ut så här:
”Duschslang koppling tips”, ”rensa silikon fast i pipen”, ”tuschfläck på tygsoffa”, ”vidimera protokoll korrekt”, och så den kanske mindre smickrande ”koka bulgur med lock”. Det är också skamligt att läsa av en annan anledning: det här är saker jag annars brukade ringa hem om. Nu söker sig tummen från pappas telefonnummer till AI-appen. Det känns som att bryta mot ett biologiskt budord.
De unga formas i en miljö där föräldrarna inte längre behövs för att förstå världen
I buketten av mänskliga neuroser pratar man ofta om Fomo, fear of missing out, rädslan för att gå miste om livets höjdpunkter. Men på sistone talas det allt mer om Fobo, fear of becoming obsolete, rädslan för att bli överflödig, ersatt av AI. Ofta handlar det om riskdrabbade roller som, säg, programmerare, terapeuter eller musiker – desto mer underbevakat är hotet mot föräldrarollen.
Den senaste ”Svenskarna och internet”-undersökningen, publicerad i september, visar vilka frågor vi tar med AI: det är hemmafix, matlagning och recept, hus och trädgård. Vi lär oss säkert mycket av det, men där man tätar kunskapsglappet öppnar sig ett relationsglapp.
Och det lär bara vidgas framöver. Undersökningen avslöjar även att 76 procent av dagens unga vuxna – alltså personer födda på 2000-talet – använder AI-verktyg. Den traditionella kedjan förälder–barn kompliceras av triangeldramat förälder–barn–AI.
Det betyder i förlängningen att de unga formas i en miljö där föräldrarna inte längre behövs för att förstå världen. Det är en förlust i båda ändar av blodsbandet. Redan 1990 skrev poeten Robert Bly i boken ”Järn-Hans” att fäder och söner glidit långt ifrån varandra i traderingen av kunskap. Så var det inte förr, menar Bly: i jägar- eller agrarsamhället följde pojkarna med sina pappor på jakten eller åkern och lärde av och slet med dem i ett naturligt utbyte. Den tysk-amerikanske psykoanalytikern Erik Erikson skrev i sin tur att man vid 60 års ålder når en transgenerationell fas, där man ska föra sina erfarenheter vidare till nästa generation.
Det sägs vara ett utmärkt sätt att bota rädslan för att bli irrelevant med åldern. Så det är ironiskt att metoden i sig är på väg att bli förlegad.
Jag vill inte sprida domedagsvibbar, men om det redan är så att ju äldre vi blir desto lättare har vi att känna oss obetydliga och övergivna – då behöver vi knappast teknik som påskyndar alienationen.
Utvecklingen har gått från ”vem ska jag fråga?” till ”vad ska jag skriva i prompten?”
För det handlar inte bara om praktiska ting, eller fäders lärdomar om krånglande motorer och bärande väggar. AI trevar även efter att ersätta annat i mentorskapets arv: hur man hanterar sitt första stora gräl i ett förhållande, hur man märker att en vän håller på att gå sönder trots att han säger att allt är bra, hur man bär sorg utan att låta den förgifta resten av livet.
Dessa kunskapens mjukdelar är evolutionärt livsviktiga, men så läser jag i brittiska medier att barn hellre vänder sig till Chat GPT än till sina föräldrar för de stora frågorna. Jag kan väl på sätt och vis förstå det. Föräldrar kan vara långsamma, defensiva, de missförstår frågan. De börjar prata om något som hände 1987. Man måste stå ut med friktion, pauser och hela deras mänsklighet.
Men det är just det som är social utveckling, att mogna in i ett vuxenliv. Att fråga sina föräldrar handlar egentligen inte om att få svar, och bara litegrann om att säkerhetskopiera tidigare generationers kunskap. Mest är det ett sätt att bygga relation. Men det långsamma lärandet är nu ersatt av något som bara levereras, sekundsnabbt. Utvecklingen har gått från ”vem ska jag fråga?” till ”vad ska jag skriva i prompten?”
Det finns en gammal skräck för att man ska bli sina föräldrar. Psykoanalytikern Sigmund Freud skrev om det, filosofen Søren Kierkegaard också. Föreställningen att vi är dömda att förkroppsliga de inlärda egenskaper och vanor som förs vidare från förälder till barn. Men om föräldrarollens betydelse AI-decimeras, och människor inte längre formas av människor, blir vi något annat. Jag tror inte jag vill veta vad.
Läs fler artiklar av Kristofer Ahlström
