Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Läkaren smetar ut små klickar kall kräm på min hud och gnuggar in dem, omsorgsfullt som ett barn med fingerfärger. Hans okoordinerade hårstrån gungar rufsigt runt medan han nickar för sig själv och hummar. Nick och hum.
Han för ett elektroniskt förstoringsglas över mina fläckar, förflyttar siktet runt på min kropp, noggrant och närgånget, så att varje tänkbar katastroftanke hinner utvinnas ur hans grymtade stavelser. Fyra hundra framtider passerar revy och alla är skit.
Jag har tvingat mina fingrar att inte googla symtomen. Alla googlingar bär till malignt melanom.
Det är därför jag är här, för att se om jag har det jag inte har googlat. Jag vet inte. Men jag har nått åldern där genetiska faktorer, som länge legat i risktäten, nu hunnits ikapp av livsstilsfaktorer, av miljö, av vad jag ätit och druckit och haft på kroppen, av alla oskyddade soltimmar i barndomen.
Finns det något man kan göra i dag som inte är cancerframkallande? Det känns som att allt innebär cellförändringar
Notan är så att säga på väg. Jag har jämnåriga vänner med cancer, diabetes, leversvikt, övervikt, hjärtsvikt. Vi som tippar över i livets andra halvlek där slitaget så tydligt syns. Jag önskar jag hade Taylor Swifts pr-förmåga att kalla detta åldersskede för en ”era” men förfall är knepigt att lansera som artistiskt projekt.
Läkaren hummar vidare, går från axelparti till ryggtavla, och i spalten mellan inandning och utandning hinner jag tänka: finns det något man kan göra i dag som inte är cancerframkallande? Det känns som att allt innebär cellförändringar.
Det är plasten i stekspadarna och lacken i konserverna. Att äta kött är farligt men det är också bly i proteinpulvret. Socker, vin, tobak, allt som gör livet mer uthärdligt verkar samtidigt förkorta det. Enligt nya rön innehåller kvittoremsan på snabbköpet och min gasspis karcinogener. Det är bara att välja och vraka mellan pest och kolera – eller ja, cancer då.
Eftersom nästan allt är farligt i vårt kemiska samhälle, och allt är mitt ansvar, blir det plötsligt ett karaktärstest, ett moraliskt val: får jag cancer är det mitt eget fel – jag måste ha ätit och druckit fel, levt slarvigt och naivt, inte googlat tillräckligt noga. För hundra år sedan dog människor i cancer utan att veta varför. Nu vet vi tusen möjliga varför, och det mentala överansvaret gör mig mörk i huvudet.
I mataffären står jag och vrider på en förpackning havregryn i jakt på det fintstilt livshotande. Jag vet att russin och apelsin är giftbomber, men vad vet jag inte? Vilka hormonstörande steg döljs i produktionsledet?
Livet rör sig mot döden med en hastighet av fem tusen hjärtslag i timmen, men den här kvarten på vårdcentralen har dödstempot fördubblats
En av mänsklighetens mest osmickrande sidor är att genast leta fel hos den som drabbats. Det är besvärjelsen mot den fruktansvärda slumpen: om vi kan förklara tragedin med andras val slipper vi tänka att det kunde varit vi. Sjukdomen blir en recension av strängaste lutherska snitt.
Det här är ingen ny insikt men det är första gången jag drabbas av den som annat än teoretisk tanke. Det är väl så ålderdom och visdom flätas samman: i takt med att jag åldras lär jag mig inte så mycket nytt, medan mina unika insikter visar sig vara allmän kännedom sedan länge.
En vän berättar att han lagt tusentals kronor på ett hälsotest, något slags preventiv blodscreening, och jag plågas genast av dåligt samvete över att inte ha gjort detsamma. Jag har bara ätit godis.
Livet rör sig mot döden med en hastighet av fem tusen hjärtslag i timmen, men den här kvarten på vårdcentralen har dödstempot fördubblats. Läkaren tar god tid på sig, naturbegåvat trögt. Jag tänker på mina kontrollfantasier. Jag röker inte, duckar alltid moln av passiv rökning, som att leka cancerkull, men spelar det någon roll när jag samtidigt promenerar utmed Essingeledens avgaser till och från jobbet varje dag? Så där håller jag på.
Sedan faller domen. Läkaren skrockar: ”Det där är inget farligt, det är bara åldersfläckar.” Lättnaden hinner knappt landa förrän den slukas av en förolämpning: ”Ibland kallar vi det gubbmossa.”
Och därmed har eran jag lever i fått sitt namn.
Läs fler texter av Kristofer Ahlström, till exempel Hur dålig kan kundtjänst bli innan den blir direkt olaglig? och Låtarna du får på hjärnan har ett hemligt budskap till dig.
