Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Debatten om ”existentiell hälsa” går het i spåren av avslöjandena kring Karin Tegmark Wisells snabba exit på Folkhälsomyndigheten. Det är tydligt att Kristdemokraterna försöker tillskriva begreppet religiösa konnotationer. Men existentiell hälsa är inte synonymt med religiös ”andlighet” eller gudstro. Om begreppet ska kunna tas på allvar i ett av världens mest sekulariserade länder, måste det också kunna diskuteras utan religiösa förtecken och därmed även kunna stå på egna, sekulära, ben.
Vi lever i en tid som präglas av nihilism och kortsiktiga egenintressen. Unga människor rapporterar i allt högre utsträckning om en djup känsla av meningslöshet och hopplöshet inför framtiden. I detta existentiella vakuum behöver vi mer än någonsin motivera människor att bejaka existentiell reflektion.
Att brottas med frågor om livet, döden och moralens grund är en förutsättning för att kunna växa och mogna som människa, och därför är det ett problem att dessa frågor så ofta placeras i en religiös kontext. I skolan framställs till exempel existentiell och etisk reflektion slentrianmässigt som en del av religionsundervisningen – om de alls berörs. Konsekvensen kan bli att ungdomar som inte tror på gudar eller andra övernaturliga krafter bringas att tro att existentiell och etisk reflektion inte är något för dem. Genom att låta skolan paketera livsfrågorna i en religiös kontext stänger vi dörren för de unga som bäst behöver verktygen för att navigera i en komplex värld. Etik och existens är allmänmänskliga områden, inte teologiska underavdelningar.
Religiösa tankemönster är absolut inte en förutsättning för existentiell hälsa, som i stället handlar om att uppleva mening, sammanhang och helhet i tillvaron
Denna skeva syn präglar även det offentliga samtalet. I dag ser vi hur religiösa företrädare och politiska krafter, med Kristdemokraterna och socialminister Jakob Forssmed i spetsen, försöker appropriera begreppet ”existentiell hälsa” och förvandla det till något som är nära kopplat till ”andlig utveckling” med religiösa konnotationer. Vi ser det till exempel i kopplingarna till statsministerparets privata stiftelse, som öppet driver specifikt kristna värderingar som grund för existentiell hälsa.
Detta är en oacceptabel inskränkning. Religiösa tankemönster är absolut inte en förutsättning för existentiell hälsa, som i stället handlar om att uppleva mening, sammanhang och helhet i tillvaron. Givetvis kan existentiell reflektion för vissa individer leda till vad vi skulle beteckna som en religiös världsbild och livsåskådning. Det är en frihet varje människa har, och den ska respekteras. Men det är minst lika troligt att människor landar i en naturalistisk och sekulärhumanistisk livsåskådning. Att skapa en stark etisk kompass och en sammanhängande livsåskådning baserad på vetenskap, empati, mänskliga rättigheter och naturens ordning är för många fullt tillräckligt för att ge en stabil grund att stå på när livet stormar.
Låt därför inte de religiösa företrädarna appropriera begreppet ”existentiell hälsa” och förvandla det till något som bara angår vissa eller kräver en tro på det övernaturliga. Det är dags att vi gör den existentiella reflektionen till en allmänmänsklig, sekulär angelägenhet, både i skolan och i samhällsdebatten. Våra ungas välmående och förmåga att finna mening i en kaotisk samtid hänger på det.