Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Under demonstrationerna mot immigrationspolisen ICE:s brutala framfart på Minneapolis gator uppstod ett nytt kulturfenomen: singing resistance. Man sjöng för de kvarter som var värst utsatta för plötsliga räder och utanför ICE:s fängelseanläggning. Snart hade man hundratals medlemmar, sedan tusentals. I dag är det en organiserad rörelse som sprids över USA.
Deras mest kända sång har ekat i olika nyhetsinslag: ”We belong to them – they belong to us.” Motståndet mot ICE:s övervåld bygger på konkreta idéer om vad ett samhälle är. I dag är det 30 000 volontärer som delar ut mat, följer barn till skolan eller tar emot dem som släpps ut i Minnesotavintern utan sina pengar eller ytterkläder. Avgörande är att rörelsen inte bara säger vad de är emot – utan hur de vill att samhället ska se ut. Det handlar om inkludering, om grannsolidaritet, ett vakande öga på hur andra har det, oberoende av hur olika man är. De sjunger fram samhället.
Problemet med hatspråkets mekanismer är att de fungerar och skänker uppmärksamhet – och sedan man börjat använda dem går det inte att sluta
Det svenska politiska språket handlar numera dock sällan om vilket samhälle vi vill leva i – utan om ”vi och dom” och att distansera sig från ”packet”. Det är ett sätt att tala som politiker anammat oberoende av partifärg. Så ser den berömda trianguleringen ut, där man tar över motståndarens sämsta argument. Det brukar kallas ”kamrat 20 procent” – om en stor minoritet av väljarna uppskattar en hårdhetens ”vi mot dom”-retorik kommer politiska spinndoktorer att närma sig de 20 procentens retorik – även om den större delen av väljarkåren präglas av andra grundvärderingar. Dem tror man sig ju ha gratis. Problemet med hatspråkets mekanismer är att de fungerar och skänker uppmärksamhet – och sedan man börjat använda dem går det inte att sluta.
En av de få idéer om samhället som politiker säger sig vara för är betydelsen av ”svenska värderingar”. Uttrycket dök upp i debatten redan under 1990-talet, lanserat av bland andra Mona Sahlin. En annan som använde det tidigt var moderaternas Per Schlingmann. Vad det skulle betyda var mera oklart, vilket bidrog till dess politiska användbarhet.
När DN/Ipsos 2016 i en enkät frågade vad allmänheten trodde politikerna menade med ”svenska värderingar” svarade den största gruppen (36 procent) ”vet ej”. Den näst största (19 procent) svarade ”jämlikhet, allas lika värde”, följt av ”demokrati, frihet, mänskliga rättigheter, öppenhet” (13 procent) och ”att följa svenska normer, regler, traditioner, tala det svenska språket” (också 13 procent). De flesta förknippade det alltså med jämlikhet och demokratiska rättigheter.
Är det alltså vad dagens politiker syftar på när de talar om ”Svenska värderingar”? Finns det över huvud någon samsyn? Ber man om konkreta exempel får man helt oförenliga svar. Om några alls.
Men det finns faktiskt en text som ringar in vilka dessa svenska värderingar är. Nämligen Sveriges grundlag och dess regeringsform.
Dödsstraff och tortyr får inte förekomma och ingen får fråntas sitt medborgarskap. Och: ”det allmänna ska verka för att alla människor ska kunna uppnå delaktighet och jämlikhet i samhället och för att barns rätt tas till vara. Det allmänna ska motverka diskriminering av människor på grund av kön, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, språklig eller religiös tillhörighet, funktionshinder, sexuell läggning, ålder eller andra omständigheter som gäller den enskilde som person.”
Varsågod, ”de svenska värderingarna”, den grund den svenska staten i demokratisk ordning sagt sig vila på. De härleds ur Europakonventionen och FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna från 1948 – ett dokument som skrevs i skuggan av fascismens härjningar och insikten om Förintelsen.
Är det vad ”det allmänna” säger sig verka för? Eller menar politikerna något annat? Frågan är inte retorisk. Inför förra valet ställde Amnesty ”sin kortaste enkät någonsin” till partiledarna, som fick frågan om de ännu stod bakom just FN:s deklaration som grunden för svensk politik. Fem partier svarade ja – C, L, Mp, S och V. Tre partier valde att inte svara alls – KD, M och SD. Vi vet alltså inte var de står när det gäller dessa centrala ”svenska värderingar”.
Vi frågar alltså igen, samtliga partier: vilka är de svenska värderingarna? Sluta mumla nu: vilken grund är det som det svenska samhället byggs på – är det regeringsformens? Eller har ni valt bort grundlagen?
Den politiker som törs börja tala om hur ”alla människor ska kunna uppnå delaktighet och jämlikhet i samhället” har stora poäng att hämta hem
Det finns i den svenska politiken ett förtvivlat behov av att tala öppet om vilket samhälle vi vill leva i. I regeringsformens ord tecknas bilden av demokratins biotop – det pluralistiska och mångfacetterade. Möjligheten av att leva tillsammans utan att vara tvångsmässigt lika eller ängsligt överens. Den politiker som törs börja tala om hur ”alla människor ska kunna uppnå delaktighet och jämlikhet i samhället” har stora poäng att hämta hem. Sverige måste bygga på något annat än det slöa, slappa ”vi mot dom”.
”De hatar oss för att vi inte hatar varandra”, svarade Marcia Howard, lärare i Minneapolis, när Guardian frågade henne varför ICE slagit ned på delstaten. ”Man får ändra sig”, sjunger körer för ICE-soldaterna. ”Vi älskar våra grannar” står det, med amerikansk sentimentalitet, på plakat som sätts upp överallt i staden. Och demokratins dödgrävare verkar för en stund stå handfallna inför människor som vill vara ett samhälle.
Theodor Kallifatides
Författare
Ola Larsmo
Författare
David Thurfjell
Författare och professor i religionsvetenskap
Åsa Wikforss
Författare och professor i filosofi
