Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Just när sommarlovet stod för dörren och stränderna var som mest lockande hölls en pressträff under rubriken ”Regeringen vill göra det lättare att bygga nära vatten”.
Miljöminister Romina Pourmokhtari hade tidigare förklarat att det ”handlar om frihet”. Via sociala medier upplyste nu bistånds- och utrikeshandelsministern Benjamin Dousa om att det är en ”klassfråga” (ett ovanligt begrepp i hans politiska läger). ”I dag är det bara de rikaste, miljardärerna och miljonärerna” som har möjlighet att bo längs stränderna. Avskaffat strandskydd som alternativ till ekonomisk fördelningspolitik, alltså.
Av allt att döma är visionen att bebyggelsen längs stränderna ska mångdubblas. I videon flankerades Dousa av kommunalrådet Sebastian Larsson i Leksand, som berättade att reformen gör att ”helt vanliga masar och kullor kan förverkliga sina bostadsdrömmar” vid Siljans stränder.
Sveriges totala kust- och strandsträcka runt alla sjöar, öar och hav motsvarar visserligen åtskilliga varv runt jorden, men det är i attraktiva områden, som vid Siljan och där befolkningstätheten är hög, som intresset att ytterligare exploatera är som störst. I dessa trakter är tillgängligheten för rörligt friluftsliv viktigast. Konflikter gentemot allemansrätten och biologisk mångfald är därför att vänta.
Men det kanske är bra att bebygga stränderna? I Sommar i P1 för några år sedan argumenterade PM Nilsson, vd för tankesmedjan Timbro, för detta. Han skildrade den blekingska skärgården, där han något år tidigare hade gjort sig riksbekant som ålafiskare. Hans barndoms levande kust är nu igenvuxen. Han berättade om Oskar, som levde hela sitt liv som småskalig fiskare. Nu är sådana som Oskar borta.
Ett slopat strandskydd skulle inte ge oss tillbaka de småskaliga fiskarna och deras bodar. Däremot säkert sommarhus och privata bryggor, otillgängliga för allmänheten
PM Nilsson menade att strandskyddet har lagt en död hand över skärgården. I programmet bortsåg han från att avfolkning och igenväxning först och främst är en följd av urbanisering och rationalisering, i inlandet såväl som vid kusterna. Ett slopat strandskydd skulle inte ge oss tillbaka de småskaliga fiskarna och deras bodar. Däremot säkert sommarhus och privata bryggor, otillgängliga för allmänheten.
Direktivet till strandskyddsutredningen och det som hittills har kommit fram saknar långsiktiga överväganden. Det handlar om lättnader och möjligheter, men för vem? Det tycks vara för några av oss som lever här och nu, men inte för kommande generationer. Likaså brister det i perspektiv gentemot andra mål (förutom ”friheten” att bebygga stränderna).
Bara de lättnader för mindre vatten som genomfördes förra året tog bort skyddet mot bebyggelse från mer än tio procent av Sveriges yta
Sverige står till exempel bakom Kunming-Montreal-ramverket för biologisk mångfald, med målet att till 2030 skydda 30 procent av våra land- och havsområden. Strandskyddet täcker en stor del av landskapet. Bara de lättnader för mindre vatten som genomfördes förra året tog bort skyddet mot bebyggelse från mer än tio procent av Sveriges yta.
Att montera ner strandskyddet går på tvärs med arbetet för att bevara biologisk mångfald. En strand som bebyggts kan inte restaureras i en handvändning. För allemansrätten, det rörliga friluftslivet och, beroende på ingreppen, även naturmiljön och den biologiska mångfalden, är den inom överskådlig tid förbrukad.
Medan strandskyddet alltmer ifrågasatts i Sverige har det skärpts och upprätthållits i Norge, där tillgängligheten för allmänheten väger tyngre
Det är inte bara långsiktiga perspektiv som fattas, utan även internationell utblick. Intresse för att ta lärdom av hur stränder förvaltas bortom Sveriges gränser verkar saknas. Medan strandskyddet alltmer ifrågasatts i Sverige har det skärpts och upprätthållits i Norge, där tillgängligheten för allmänheten väger tyngre.
Vad är det norrmännen ser men inte vi? Kanske har de lyft blicken och vet att i Nordamerika där skyddet är svagt, finns många exempel på hur ”shoreline development” skapar erosion, försämrad vattenkvalitet och minskad biologisk mångfald.
Det finns ingen motsättning mellan naturvård och att människor ska få vistas i naturen. Tvärtom – naturvårdsarbete, reservatsbestämmelser och skötselplaner går ofta ut på att tillgängliggöra naturen och bevara mänskligt skapade kulturlandskap.
Stränderna är bland de miljöer som har högst biologisk mångfald och produktion. De är en fantastisk resurs för det rörliga friluftslivet. Avskaffar vi strandskyddet, kan vi förlora stränderna genom de små stegens tyranni.
Läs mer:
Isabelle Ståhl: Stranden påminner oss om vårt ursprung