Detta är en huvudledare skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.
Vad Moderaterna vill att valet ska handla om har varit klart länge. En ”farlig vänstersväng”, skräms Ulf Kristersson med varje gång han får chansen. Vänsterpartiet och Miljöpartiet kommer att ge gängkriminella fritt fram, öppna gränserna för invandrare och driva fram en skattechock, hotar han.
Förra veckan lades en högre växel i. Finansminister Elisabeth Svantesson sändes ut på debatturné med Nooshi Dadgostar för att understryka att det är vänsterledaren som utmanar henne om jobbet. Och så skickades hennes företrädare som moderat finansminister, Anders Borg, ut för att varna: S kommer inte kunna hålla emot trycket från V och MP (DN Debatt 11/8).
Vill man vara snäll kan man säga att det går att förstå Moderaterna. De om några vet vad det innebär att kapas av ett ytterkantsparti. Den senaste mandatperioden har Jimmie Åkesson hållit i trådarna medan Ulf Kristersson och hans ministrar sprattlat runt i någon form av sverigedemokratisk marionetteater.
Men SD är störst till höger. V och MP är tillsammans hälften så stora som S. Dadgostar erkänner själv att hon aldrig kommer att tillåtas bestämma på finansdepartementet.
Vill man vara snäll kan man säga att det går att förstå Moderaterna. De om några vet vad det innebär att kapas av ett ytterkantsparti.
Och Magdalena Anderssons främsta vallöften?
Ja, de handlar inte om någon kraftig gir. Utan om att i allt väsentligt upprätthålla regeringens migrations- och kriminalpolitik. Det är på sitt sätt skrämmande – men inte så som M-ledaren vill få det att låta.
Det enda tunga ekonomisk-politiska förslaget som S-ledaren bundit upp sig till är avskaffandet av karensavdraget. Det kan mycket väl kosta staten 20 miljarder kronor per år, i alla fall om företagen ska kompenseras för ökade sjuklönekostnader. Men för en regering som precis lånat den summan för att sänka matmomsen är det svårt att framhålla som någon form av finanspolitiskt Armageddon.
Till detta kan läggas det faktum att vid en förlust för Tidögänget så kommer S, V och MP med allra största sannolikhet inte att få någon egen majoritet. Även Centerns mandat kommer att behövas. Elisabeth Thand-Ringqvists parti vill sänka skatterna, säger nej till att avskaffa karensen och vägrar blankt att släppa in V i regeringen.
Kanske tar M sina varningar för V och MP på allvar, slår vakt om viktig sakpolitik och gör upp med S.
Det kommer helt enkelt inte att bli någon vänsterchock om Tidöpartierna förlorar – inte för att Nooshi Dadgostar inte vill ha en sådan, utan för att hon, till skillnad från Jimmie Åkesson, aldrig kan greppa politikens styråra. Om de däremot vinner så kommer SD att ta plats i regeringen, fortsätta att diktera politiken och stärka sitt grepp om högern.
Vad får Sverige då för styre om oppositionen vinner? Magdalena Andersson säger att hon kan samarbeta med alla utom Sverigedemokraterna, och ledande S-företrädare pekar på Moderaterna. Kanske tar M sina varningar för V och MP på allvar, slår vakt om viktig sakpolitik och gör upp med S – vilket skulle ge bäst förutsättningar för en handlingskraftig regering som får stora saker uträttade.
Möjligen ger Ebba Buschs ständiga flirtar med Magdalena Andersson henne ett mandat att ta Kristdemokraterna in i ett regeringssamarbete med Socialdemokraterna. Eller så kommer Centerpartiet att förankra en S-ledd regering i den politiska mitten.
Det kan mycket väl bli hårda förhandlingar och en utdragen regeringsbildning ifall Tidögänget röstas bort. Men en kraftig vänstergir? Nej det finns faktiskt inte på kartan.
Läs mer:
Martin Liby Troein: Buschs flört med S-ledaren handlar inte om Kristdemokraterna
DN:s ledarredaktion: Ulf Kristersson fortsätter att upprepa talepunkterna om Ceuta – till Kremls lycka