Detta är en huvudledare skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.
Kanske var det mandatperiodens mest avslöjande händelse, Tidöledarnas pressträff förra fredagen.
Trots remissinstansernas varningar hade de drivit igenom en rad hårdföra migrationspolitiska förslag – och nu hade hela svenska folket fått se resultatet: bebisar fick utvisningsbesked trots att deras föräldrar hade rätt att stanna. Tonåringar som pratade svenska och pluggade på gymnasiet skulle också ut, liksom en rad vuxna som jobbade inom vården och gjorde rätt för sig.
Väljarna gillade det inte. Och nu stod ledarna för M, KD, L och SD där för att berätta att de drog i bromsen.
Nästa mandatperiod ska ändå de permanenta uppehållstillstånden rivas upp, som vi var överens om, insisterade Jimmie Åkesson. Absolut inte, sa Simona Mohamsson. Det blir en ny förhandling, lovade Ulf Kristersson.
Moderaterna har byggt hela sin strategi på att valet ska matcha två alternativ mot varandra i en jämn kamp – och att den egna sidan ska dra det längsta strået genom att visa upp större enighet.
Så mycket för detta om ”ordning och reda” och ”på min sida av politiken är vi överens”. Det som är kärnan i Kristerssons pitch inför höstens val.
Och ändå är det här inte M-ledarens största problem.
”Jag sysslar inte med opinionssiffror”, slog han ifrån sig när han i en intervju i Aftonbladet nyligen konfronterades med sitt partis och sitt regeringsalternativs dåliga läge.
Och man kan förstå att en partiledare inte kan reagera på varje ny undersökning, varje dipp för det egna partiet eller uppryckning för en konkurrent – men det var ju inte vad det handlade om här.
Faktum är att opinionen har varit extremt stabil ända sedan Tidöavtalet tecknades i oktober 2022. SD har oftast varit klart större än M. Och oppositionen leder med 5–8 procentenheter över regeringen och Sverigedemokraterna.
Ändå har Moderaterna byggt hela sin strategi på att valet ska matcha två alternativ mot varandra i en jämn kamp – och att den egna sidan ska dra det längsta strået genom att visa upp större enighet.
”Jag planera bara för sådant jag vill ska hända”, deklarerade Kristersson i DN i förra veckan. Och det förklarar ju en del. Men i så fall måste någon annan i Moderaterna ha förmågan att snegla runt nästa hörn.
Är det verkligen smartare att sätta sig i skuggan av den nye oppositionsledaren Jimmie Åkesson och rulla tummarna?
För allt pekar på att Tidöpartierna kommer att förlora, M bli mindre än SD – och att Magdalena Andersson (S) inte siktar på att ha något färdigt regeringsalternativ före valet. Hon vill undersöka möjligheten att göra upp med Moderaterna.
Just nu avfärdar Kristersson kategoriskt detta med att en sådan ”samlingsregering” bara är aktuell i kris. Men vad som diskuteras är ju inte att alla partier ska samlas, utan att två som på egen hand når 50 procent ska göra det – och är det verkligen ett så dåligt alternativ för M?
Moderata ministrar får fullfölja upprustningen av försvaret, kampen mot gängen och bygget av ny kärnkraft. Partiet får chansen att inifrån Rosenbad sätta agendan och befästa en position som central punkt i det nya fragmenterade politiska landskapet. Det ger en möjlighet att vinna tillbaka de borgerligt sinnade storstadsväljare som skrämts över till S av samarbetet med SD.
Eller så här: Är det verkligen smartare att sätta sig i skuggan av den nye oppositionsledaren Jimmie Åkesson och rulla tummarna?
Läs mer:
DN:s ledarredaktion: Regeringen har backat om migrationen – nu varnar experter för nästa politiska krasch
Amanda Sokolnicki: Nyss var min hårfärg ett problem för Ann Heberlein – nu skyller hon ifrån sig
