Detta är en huvudledare skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.
Många politiker låter känslorna styra migrationspolitiken. Och under det senaste decenniet har deras hjärtan bultat för att ”volymerna” ska minska markant. Både genom att färre kommer hit och att fler sparkas ut – och det spelar i princip ingen roll hur vägen dit ser ut.
Det viktiga är att ”hålla packet borta”, som vice statsminister Ebba Busch (KD) uttryckte sig i början av månaden. Det är en ovanligt tydlig illustration av den retorik som Tidöpartierna använder för att legitimera det allt stramare migrationspolitiska regelverket, där invandrare kopplas ihop med negativa saker som kriminalitet, bidragsberoende och unkna värderingar.
”Kruxet” är att det inte är så mångas vardag ser ut.
Många som nu utvisas till följd av åtstramningarna är laglydiga personer som arbetar eller studerar och är en integrerad del av lokalsamhället. Det är anställda inom vård och omsorg, deras barn och 18-åriga gymnasieelever som inte längre räknas in i kärnfamiljen. Det vill säga uppskattade medarbetare, vänner och klasskamrater.
Därför är det inte konstigt att såväl väljare i bland annat Nyköping och Stockholm, som lokalpolitiker, har höjt sina röster i protest. Bland kommunerna anser över 80 procent att flyktingmottagande bidrar positivt till kommunens utveckling, medan bara 2 procent menar att det är negativt.
Har vi äntligen nått botten för svensk migrationspolitik?
Stödet för att skicka ut hederliga grannar som gör rätt för sig – oavsett hårfärg eller religiös tillhörighet – är således oerhört lågt.
Det visar att beslutsfattarna på riksplanet, med Tidölaget och Socialdemokraterna i spetsen, har missbedömt opinionen. Sannolikt för att majoriteten som tidigare svarat ”ja” på frågan om Sverige bör ha en stram migrationspolitik inte tänkte att sonens flickvän eller den duktiga kollegan, som redan var här, skulle drabbas retroaktivt.
En annan sak som de senaste veckorna visar är att protester lönar sig. Miljöpartiet, Centerpartiet och Vänsterpartiet vill ändra lagen för att hindra tonårsutvisningarna. Nyligen svängde S motvilligt i frågan. Och regeringen bereder ett förslag, som gärna får påskyndas.
Frågan är alltså om det är nu pendeln svänger? Har vi äntligen nått botten för svensk migrationspolitik?
Oavsett vilket tydliggör åtgärdsförslagen varför det är lönt att fortsätta kämpa för att vänner och arbetskamrater ska få stanna. Genom protester och personliga berättelser skapas nya känslor i migrationspolitiken.
Läs mer:
Ledare: Vågar KD och L utmana Ulf Kristersson om tonårsutvisningarna?
Ledare: Får vi se den riktige Keir Starmer nu?
