Detta är en text publicerad på Dagens Nyheters ledarsidor. Ledarredaktionens politiska hållning är oberoende liberal.
När jag var 13 läste jag en intervju där den kaotiska rockstjärnan Courtney Love berättade att hon var helt tagen av journalisten Susan Faludi.
Susan Faludi hade nämligen skrivit en essäbok, ”Backlash”, som kritiserade hur medierna och popkulturen ständigt trummade in att feminism bara gör kvinnor olyckliga, trots att det i själva verket är bristen på feminism som får dem att lida.
En livsförändrande bok, enligt Courtney Love.
Jag lånade genast ”Backlash” på bibblan. Referenserna var superamerikanska, mycket flög mig över huvudet. Och den rappa tonen till trots kändes den klaustrofobisk: utan utväg.
Desto mer lärde jag mig av Courtney Love: om rätten till icke-perfektion, till sin sexualitet, att vara allmänt opassande. Att ha henne som riktmärke gjorde mina tonår roliga, och fria – herregud, vem bryr sig om vad några lokala töntar i chinos tycker?!
Herregud, vem bryr sig om vad några lokala töntar i chinos tycker?!
Men man behöver förstås också underbygget. Jag läste Susan Faludi, som Courtney Love lovordat. Sedan Camille Paglia, som Susan Faludi avskydde, vilket gjort mig nyfiken; hon hade en viss courtneylovesk kvalitet. Och så vidare, den ena feministen ledde till den andra, som länkar i en lång, mycket osammanhängande kedja.
Jag kommer att tänka på det här när jag läser ”Optinoja”, journalisten Annie Croonas nya bok om ”hur utseendet tog över kvinnors liv och priset vi betalar”. Den riktar sig till unga tjejer, men hon oroar sig samtidigt för att den ska uppröra det äldre gardet: Åsa Linderborg, som hon intervjuar, är mycket riktigt avig och säger att dagens feminister är alldeles för upptagna med att moralisera över rätt och fel.
Själv växte jag upp i en annan värld än Annie Croona: När jag var ung var internet något väsenskilt det riktiga livet. Numera finns inga sådana skiljelinjer, och ”Optinoja” är följaktligen en bok om internet; kapitlen heter saker som Pixelated self-loathing och Snapchat dysmorphia.
Och ja, skönhetskraven och grupptrycket antar sinnessjuka nivåer i sociala medier. Ändå kan jag inte låta bli att känna som skådespelaren Jemima Kirke (från min generations magnum opus, ”Girls”) när hon ombads ge ett råd till yngre kvinnor: ”Jag tror ni kanske tänker på er själva lite för mycket.”
Det är ju ett perspektiv som så ofta saknats i den feministiska debatten, nämligen att man faktiskt kan göra något annat: starta ett band, engagera sig politiskt, kasta sin mobil från en bro och färga håret grönt, vad vet jag.
Kanske är det inte en smart och sympatisk bok om (att sluta bry sig om) utseende som dagens unga tjejer behöver mest, utan en Courtney Love?
Läs mer:
Lisa Magnusson: Det är uppenbart vilka som avgjort valet – och det finns en ironisk twist
Lisa Magnusson: Hoppsan! SD-toppen hade visst glömt att han var i direktsändning
Lisa Magnusson: Det nya, ”traditionella” mansidealet är förnedrande mot männen
DN:s ledarredaktion: I en demokrati är muslimers röster lika mycket värda