Detta är en text publicerad på Dagens Nyheters ledarsidor. Ledarredaktionens politiska hållning är oberoende liberal.
Den 20 augusti 2018 skolkade Greta Thunberg från skolan för att sätta sig utanför riksdagen. Hon var 15 år, och ville protestera mot att politikerna gjorde för lite åt klimatförändringarna. Att de därmed styrde oss rätt in i en framtid där jordens medeltemperatur ökar så mycket att hela ekosystemet riskerar att kollapsa.
Snart anslöt fler och fler barn. Friday for future uppstod och fick inte bara medieuppmärksamhet utan också maktens öra.
Jag upplevde redan från början att det var fel vad vuxenvärlden gjorde mot de här unga klimataktivisterna. Jag tyckte att det var obehagligt att se ett så enormt ansvar – och en sådan ångest – lämpas över på barn.
Och det har hela tiden varit så förljuget: I den nya biodokumentären ”Strejkarna” ser man Socialdemokraternas partiledare, Magdalena Andersson, gå förbi demonstranterna, hon ler och vill skaka hand inför kamerorna. Hon säger att ”det är bra när ungdomar engagerar sig”. Men så fort hon stöter på motstånd, när de säger att det känns som en paternalistisk kommentar och i synnerhet då från en före detta statsminister, ja då vänder hon dem ryggen och skyndar därifrån.
Den där låtsade välviljan!
Det är ju en paradox att politiken är en så enorm apparat att den knappt går att påverka. För makten kan tyckas så nära, när man ser ”Strejkarnas” arkivklipp av hur Greta Thunberg står där och håller tal inför FN:s klimattoppmöte 2019. Men själva besluten tas ofta mycket långt bort från medborgarna – för långt bort.
Det betyder inte att förändring är omöjlig: under pandemin kunde vi ju stänga ned en hel värld med kort varsel. Drastiska beslut kan vi även tvingas till snart, på grund av den globala oljekrisen runt det nedstängda Hormuzsundet. Men till dess är det så lätt att göra som Sverige, och svara på marknadens prishöjningar med sänkta bensinskatter. Det är enorma summor pengar som går in i att upprätthålla status quo en kort stund till, i stället för att anpassa oss till rådande läge.
Det är enorma summor pengar som går in i att upprätthålla status quo en kort stund till, i stället för att anpassa oss till rådande läge.
”Strejkarna” skildrar just denna mekanism: klimatpolitiken blir inte bättre, tvärtom, och från höger reser sig en massiv vägg av hat mot unga aktivister. De tappar hoppet, bränner ut sig, blir vilsna och bittra. Greta Thunberg – i dag 23 år – gråter stilla, hon säger att hon accepterat att hon nog inte kommer att bli så gammal.
Men allra värst är ändå de vuxna som egentligen håller med Friday for future.
Författaren Agneta Pleijel skrev i sin självbiografiska triptyk om hur vuxna så lätt får något käckt över sig i mötet med barn, i stället för att vara sig själva, om vilket svek det är. Och jag undrar om det inte är det sveket som verkligen brutit ned klimataktivisterna: Alla vuxna som log och gjorde tummen upp, utan att någonsin lyssna.
Det är så bra när ungdomar engagerar sig!
Läs mer:
Lisa Magnusson: Agnes Wold var hela Sveriges guru – sedan började hon förespråka omvändelseterapi
Lisa Magnusson: Mitt i världens meningslösa ondska blev ett barn räddat
Lisa Magnusson: Medmänskligheten är helt utsuddad i den svenska debatten
DN:s ledarredaktion: Ulf Kristerssons bidragstak slår stenhårt mot Sveriges fattigaste