Detta är en text publicerad på Dagens Nyheters ledarsidor. Ledarredaktionens politiska hållning är oberoende liberal.
Efter att min mamma varit här häromveckan hittade jag ett prydnadsäpple av grönt glas på köksbänken. Jag blev irriterad: Varför dumpar föräldrar alltid en massa konstiga prylar på sina barn? Ofta med vaga förklaringar om att det är ”bra att ha”. Eller så bara står det där, plötsligt, som min mammas glasäpple.
Men nu har jag sett på SVT Nyheter Skåne (6/8) om en viss man utanför Simrishamn, och jag har insett att jag nog ändå kommit lindrigt undan. Papegojörhängen i trä, 90-talspumps eller badlakan med motiv av leende morötter är ändå en hanterbar sorts omak.
Simrishamnsmannen, däremot? Han har som mål att samla på sig 2 500 burkar honung, som ska gå i arv till hans barn.
Wow.
Han förklarar sitt mastodontprojekt med att han är biodlare och oroar sig för att den svenska honungsproduktionen hotas av bekämpningsmedel, sjukdomar och klimatförändringar. Det kanske därmed i förstone verkar som att hans bunkrande äger någon sorts logik, bara att responsen är överdriven – för att inte säga fullständigt oproportionerlig. Men hans tes motsägs av experter: en docent i entomologi säger i inslaget att det inte föreligger någon risk för att honungsbina ska försvinna.
Dessutom: En värld utan honung implicerar förstås en värld utan bin, och därmed utan pollinering, och en sådan värld torde väl ha så stora problem att just tillgången till honung vore det minsta?
Kvarstår bara ett arvegods så absurt att det mest för tankarna till en djärv kupp i någon serietidning: Boven kom över 2 500 burkar honung! Simrishamnsmannen medger själv att hans barn skrattar åt honom. ”Men jag tror verkligen att de kommer att uppskatta det, sedan”, säger han, och fantiserar om att de kommer att tänka på honom med tacksamhet ”när de öppnar en burk, sin gamla pappa”.
Så kanske det skulle ha varit om han hade efterlämnat några få burkar. Men tusentals? Av reportaget att döma förvaras dessutom samlingen i ett källarutrymme som endast nås med en stege ned genom en liten lucka i köksgolvet.
Av reportaget att döma förvaras dessutom samlingen i ett källarutrymme som endast nås med en stege ned genom en liten lucka i köksgolvet.
Att förlora sin förälder, det är en kris, även för vuxna barn: ett väderstreck går förlorat, som Göran Tunström skrev. Tänk då att stå där, svajig och tagen efter begravningskaffet, man skrapar snörvlande ned resterna av smörgåstårta i kartongen när ett syskon lutar sig fram och väser i ens öra: ”Hur ska vi göra med… honungen?”
Å andra sidan: Om målet nu är att rusta sina barn för en värld där man själv inte finns till hands så är det kanske få saker som skulle få dem att växa mer än att behöva omhänderta 2 500 burkar honung mitt i allt? Klarar de det så är de oövervinneliga.
Läs mer:
Lisa Magnusson: Alla missar den riktiga skandalen med Fröken Snusk och SD
Lisa Magnusson: Jimmie Åkesson vill lägga noll kronor på integrationen – vad säger Ulf Kristersson om det?
Lisa Magnusson: Hur lyckas SVT ständigt kantra över i sadist-tv?
Lisa Magnusson: Turisten sade sanningen om Stockholm, och det gör ont
DN:s ledarredaktion: Det kommer inte att bli någon vänsterchock