Detta är en text publicerad på Dagens Nyheters ledarsidor. Ledarredaktionens politiska hållning är oberoende liberal.
HÅNSKRATTET. Expressens löpsedel skrek ut ordet i stora svarta versaler. Och den som hade hånskrattat, det var jag. Året var 2014, min programledarkollega Mats Knutson och jag hade för andra gången fått det ärofyllda uppdraget att leda SVT:s traditionella partiledarutfrågningar. Dagen innan hade vi intervjuat Stefan Löfven, och på väg till jobbet blev jag stående framför löpsedeln utanför Pressbyrån. Handlade det där om mig? Hade jag skrattat?
Jag letade i minnet, och ja, kanske hade jag i ren frustration undsluppit mig en skrattliknade suck när Stefan Löfven, med glimten i ögat, gång på gång duckade våra frågor. Men hånfull? Någon sådan känsla kunde jag absolut inte erinra mig, men vad hjälpte det? Socialdemokraternas stödtrupper hade ryckt ut till Löfvens försvar, kvällspressen fångade upp missnöjet och vips hade mitt ”hånskratt” blivit en riksangelägenhet.
Den tolv år gamla krigsrubriken illustrerar hur eldfängd stämningen blir när valrörelsen går in i sitt slutskede. Partiernas pressfolk hugger som kobror på allt som får deras ledare att framstå i mindre fördelaktig dager – inte sällan riktas angreppen mot enskilda journalister.
Samtidigt är partiledarna fullt upptagna med att hålla tungan rätt i mun och nerverna under kontroll i timslånga debatter och intervjuer i radio och tv. På motsatt sida, hos journalisterna, är nervositeten minst lika stor.
Att göra ansvarsutkrävande direktsända tv-intervjuer med partiledare under valrörelser kan närmast liknas vid lustfyllda nära döden-upplevelser. Rädslan att inte hålla måttet, att inte lyckas ställa de riktigt vassa följdfrågorna i rätt sekund, att inte hitta exakt rätt tonfall eller att missa en förflyttning i partiledarens budskap – allt detta kan kännas övermäktigt. Lyckligtvis uppvägs de skyhöga kraven av direktsändningens oemotståndliga rus, den hisnande vetskapen att miljoner tittare följer det som sker just i denna sekund, och att allt kan hända.
För att lugna mina nerver brukade jag påminna mig själv om att jag – till skillnad från partiledaren mitt emot – hade fast anställning. Om intervjun blev ett haveri skulle jag i alla fall ha ett jobb att gå till nästa dag, om än med skammens rodnad på kinderna. För partiledaren kunde en misslyckad intervju påverka hela hens politiska framtid.
För att lugna mina nerver brukade jag påminna mig själv om att jag – till skillnad från partiledaren mitt emot – hade fast anställning.
Men trots våra skilda villkor, trots att partiledaren och jag befann oss i ett motsatsförhållande, kunde jag ändå uppleva att vi satt i samma båt på samma gungande hav. När studiomannen meddelade att det var tio sekunder till sändning, när vi rättade till kavajslagen, tog en sista klunk vatten och våra blickar möttes, då fanns där ett kort ögonblick av samhörighet.
Nu står en ny valspurt för dörren, och samma febriga stämning som under tidigare valår kommer prägla tiden fram till 13 september. Det kommer riktas anklagelser mot media och enskilda journalister om fel tonfall, opassande leenden, för mycket vänster, för mycket höger, för lite klimat och landsbygd, för mycket politiskt spel och för lite ideologi… Någon programledare kommer kanske för ett par sekunder att tappa den känslokalla kontrollen, partifolket kommer gå i taket och se till att klippet blir viralt.
Partiledarna kommer rabbla sina talepunkter ända in i kaklet, men på valnatten, när skådespelet når sitt klimax, kommer maskerna falla. Då kommer vi få se ögon blanka av lycka, av besvikelse eller av pur utmattning. Känslor som inte tillåtits under valrörelsens sista skälvande veckor kommer nu att exponeras helt öppet.
Låt föreställningen börja!
Läs mer:
Anna Hedenmo: En sak vet vi – det slutar nästan aldrig vackert för partiledare
Susanne Nyström: Därför vågade ingen säga det obekväma i partiledardebatten
DN:s ledarredaktion: Bakom Richard Jomshofs brutala svar döljer sig någonting mycket större