Detta är en text publicerad på Dagens Nyheters ledarsidor. Ledarredaktionens politiska hållning är oberoende liberal.
Sommarplågorna kommer och går, bara ett enda läte består: klagosången från Gotland. Varje år är det samma visa, och den börjar bli tröttsam.
Det uppstår trängsel överallt, när semesterfirarna invaderar. De använder upp allt färskvatten. De super, skränar och skräpar ned. De överbelastar sjukvården. De köper upp en massa hus, dyrt, och bara låter dem stå obebodda. De är tråkiga och överdrivet religiösa – okej, det där sista klagomålet kommer från 1861: trots att antalet besökare på den tiden bara uppgick till ett par tusen om året var gutarna less redan då (P4 Gotland 6/10 2017).
Och ni vet det fenomen som kallas Stockholmssyndromet, och som innebär att kidnappningsoffer utvecklar känslomässiga band till sina kidnappare, och börjar ta deras parti? Ingen jämförelse i övrigt mellan gotlänningarna och de livsstilskriminella bankrånarna Janne Olsson och Clark Olofsson, men jag undrar om man numera inte kan börja tala om Gotlandssyndromet.
För hur ska man annars förklara det bråk som tidigare i somras utspelade sig mellan artisten Oskar Linnros och författaren och DN-skribenten Alex Schulman (Aftonbladet 22/6)?
Först sade Oskar Linnros i en podd att stockholmare som Alex Schulman ”leder förstörelsen av Gotland”. Sedan kontrade Alex Schulman i en annan podd med att en sån som Oskar Linnros endast åker till öyn för att långduscha och bli full.
Hallå? Ni är sommargäster, båda två?
Visst måste besökare bli bättre på att visa hänsyn över lag, och anpassa sig. Men faktum är att utan dem så vore Gotland på alla sätt fattigare, även bokstavligen: över 2,3 miljarder kronor årligen, närmare bestämt.
De bofastas problem är i stället framför allt estetiskt: Turister är oerhört fula, och Gotland är särskilt svårt drabbat. Utöver en strid ström vanliga resenärer med tubsockar i foppatofflor drabbas öyn varje sommar av en visuell trippelchock.
Utöver en strid ström vanliga resenärer med tubsockar i foppatofflor drabbas öyn varje sommar av en visuell trippelchock
Först ut är Almedalsveckan – ett pseudopolitiskt paradis för regionala mellanchefer, foträta intresseorganisationskvinnor, översociala pr-personer i linneskjorta samt kommunala gräsrötter som inte vet något finare än att gratisdricka två glas rosé inuti en ruin.
Sedan följer den stekiga Stockholmsvecka, som visar att pengar absolut inte är lika med god smak och där folk brinner för fejkbränna och att bära för små kläder.
Och så rundas allt av med Medeltidsveckan, då öyn intas av hemgjorda riddare i risiga rustningar av hårdplast.
Gotlänningarna får helt enkelt sluta ögonen, tänka på pengarna och vackert invänta hösten. Då när fastlänningarna har åkt hem och det enda som återstår är de karga klipporna och havet.
Läs mer:
Lisa Magnusson: ”Det otrogna paret” på VM-läktaren var ett missförstånd – men skräcken var äkta
Lisa Magnusson: Vi ska inte slösa en enda skattekrona på ”existentiell hälsa”
Lisa Magnusson: I diktaturen spelar sanningen ingen roll, och du lär dig tidigt att ljuga