Detta är en text publicerad på Dagens Nyheters ledarsidor. Ledarredaktionens politiska hållning är oberoende liberal.
Vissa personer tycker man om, fastän man inte känner dem. Som komediennen Lucy Davis. Utan henne hade den brittiska kultserien ”The office” varit outhärdlig intill det otittbaras gräns: en hoper mer eller mindre vedervärdiga män under kontorslandskapets kalla lysrörssol. Lucy Davis tillförde en mjuk melankoli genom sin tolkning av Dawn, 20-nånting-tjejen som drömmer om att bli barnboksillustratör, men som har fastnat i en tillvaro så långt bort från det liv hon egentligen vill leva.
Det själadödande receptionistjobbet skulle vara tillfälligt men tycks ha blivit permanent, åtminstone till dess hon drar sig tillbaka som hemmafru, vilket ofrånkomligen ligger i korten; hennes arroganta machoman till pojkvän förväntar sig det och behandlar henne redan som sin ägodel.
Många har väl burit på den där grundkänslan av tyst desperation, av att inte komma någonstans. Men kanske allra särskilt kvinnor?
Den romantiska komedins drottning, filmskaparen Nora Ephron, berättade i ett studenttal på sitt gamla alma mater, Wellesley, att på hennes tid – 1950-talet – var kvinnors utbildning bara en generalrepetition inför ett liv det ändå aldrig var meningen att de skulle leva. De skulle gifta sig; denne make var deras riktiga framtid. Det gick att bryta sig loss, det gjorde ju Nora Ephron själv – men det kostade.
De där unkna förväntningarna har fortfarande inte vädrats ut helt. Den unga generationen av i dag tycks närmast fetischera idén om the trad wife, den traditionella hustrun.
För Dawn är räddningen ändå en man, eller snarare en person av samma sort som hon: kollegan Tim. Relationen mellan dem utvecklas på ett närmast viktorianskt vis med ett förstulet ögonkast här, en hastig beröring där, en konversation som på ytan förblir trivial. Och det är Lucy Davis som bär upp allt med öppet ansikte, små medel – och underbar komisk timing.
Nej, jag känner inte henne, men det känns som att jag gör det. Och jag blir ledsen när hon nu skriver på Instagram att hon är döende i cancer, att det är för sent för behandling. Hon är bara 53 år.
Men hon tar det hela med ro.
Hon påminner om att inte vänta med att kolla upp knölar, även om de – som i hennes fall – mest liknar en hård liten punkt.
Hon påminner om att inte vänta med att kolla upp knölar, även om de – som i hennes fall – mest liknar en hård liten punkt. Och hon säger att hon har väldigt ont, men att hon inte vill bli behandlad som en sjuk person. Att hon gör sitt bästa för att behålla sin humor och för att kunna fortsätta arbeta in i det sista, eftersom skådespelandet är bland det bästa hon vet i livet.
Hur kan hon vara så lugn? Kanske beror det på att hon faktiskt lyckats ta vara på sin tid på jorden. Åtminstone kan inte jag tänka mig någon större tröst inför slutet än detta.
Läs mer:
Lisa Magnusson: Syriens gamle diktator lever i lyxig exil i Moskva – frågan är hur länge
Lisa Magnusson: Hur lyckas SVT ständigt kantra över i sadist-tv?
Lisa Magnusson: Turisten sade sanningen om Stockholm, och det gör ont
DN:s ledarredaktion: Den mörka beskrivningen av integrationen är en bluff







