Detta är en text publicerad på Dagens Nyheters ledarsidor. Ledarredaktionens politiska hållning är oberoende liberal.
Det är många som är skadeglada nu. Karma brukar ju annars mest bara vara något människor åberopar för att trösta sig själva när de blivit illa behandlade, och inte har något mer att sätta emot: På något sätt kommer detta att straffa sig, i slutänden.
I själva verket existerar förstås ingen sådan kosmisk lag. Men ibland skipas ändå något som liknar gammaltestamentlig rättvisa.
På internet cirkulerar videoklipp från en livesändning där Perez Hilton började skära sig själv med en kniv, och till sist stod där, täckt i blod. Tittare larmade i panik polis som kom och förde honom till sjukhus. Och genast omringades han av exakt den sorts kändisgamar som han själv vigt sitt yrkesliv åt att vara, ja många skulle säga att han har varit värst av dem alla: småaktig, grym, hänsynslös.
2000-talets första decennium var verkligen hans. Han började driva en blogg med skvaller, i en tid då nästan alla andra bloggar var inåtvända, händelselösa, en rudimentärversion av sociala mediers självglorifierande livsuppdateringar anno 2026.
Detta var en ny och fruktansvärd tid för kändisar. Veckoblaskor levde på att håna dem, paparazzifotograferna svärmade runt dem, tävlade om vem som kunde ta den mest närgångna och förnedrande bilden. Perez Hilton blev snabbt en del av det där kluvna: det var uppenbart att han var besatt av kändisar, gärna ville bli deras ”vän”, att han älskade att figurera i olika celebra sammanhang.
Och när han fick tag på bilder som fotats upp under en sångerskas kjol, eller en heminspelning där en Hollywoodskådespelare hade sex med sin flickvän, hörde ett rykte om att någon var homosexuell, eller att någon dött, ja då postade han det utan vidare betänkligheter. Han verkade inte ha några som helst empati gentemot andra, inte ens när de mådde dåligt, nej, allra minst då. Han förföljde, trakasserade. Allra hårdast gick han ut mot Britney Spears, efter hennes sammanbrott sålde han t-shirts som gick ut på att hon borde dö.
Han verkade inte ha några som helst empati gentemot andra, inte ens när de mådde dåligt, nej, allra minst då.
Offentligheten är en svår plats att befinna sig på, till och med svårare nu än på det vidriga 00-talet – internetnihilismen har ätit sig in i politiken. Desto viktigare just därför att man aldrig blir en del av det pågående nednötandet av anständighet, alltid markerar mot överträdelser. Även i de fall man personligen kanske har svårt att uppbåda medlidande: som när någon som Perez Hilton till sist själv befinner sig på botten.
Det handlar inte om honom, utan om vilka vi själva vill vara. För filosofen Friedrich Nietzsches aforism är sann: ”När man stirrar länge in i avgrunden, stirrar avgrunden också in i dig.” Faktiskt räcker det med ett enda triumfatoriskt ögonkast.
Läs mer:
Lisa Magnusson: Sluta tafsa på småtjejer, Gina
Lisa Magnusson: Det är inte sexistiskt att vilja stoppa Ariana Grande
Lisa Magnusson: Efter alla misslyckade raggningsförsök har han blivit utskrattad i hela Frankrike
DN:s ledarredaktion: Forssell lugnade sig – efter magiska mötet