Detta är en text publicerad på Dagens Nyheters ledarsidor. Ledarredaktionens politiska hållning är oberoende liberal.
Historia brukar vara breda penseldrag, det är kungar och krig och årtal, extraordinära personer och uppfinningar. Och så några små duttar av tidens strömningar, av vad folk åt och hur de bodde – fast även då är det ofta de besuttna det handlar om.
Statarna och torparna och backstugusittarna blir lätt helt osynliga fastän de var så många: Om man rest med en tidsmaskin till 1800-talet och hamnat hos en slumpmässig person, så är det ju troligare att man landat i en potatisåker bredvid någon dräng, än hos… Alfred Nobel.
Men när det är Ann Heberlein, teologie doktor i etik, som styr tidsmaskinen så tar hon oss tillbaka till just en sådan ovanlig, vanlig historisk person: hennes egen faster Gunnel (”Sommar i P1”, 3/7).
Gunnel är 12 år när vi först träffar henne. Året är 1952 och hon har varit och badat med syskonen, sedan blir hon sjuk. Det är det många barn som blir runt den här tiden, och det som först verkar vara någon sorts sommarinfluensa visar sig snart vara polio.
Somliga dör. Andra – som Gunnel – blir förlamade.
Hon tvingas bort från sin familj, till en anstalt för vanföra. Och när hon ett decennium senare blir gravid, 22 år gammal, tycker alla som har makt över hennes liv – hennes mamma, familjens läkare och staten – att det bästa är en abort, följt av en tvångssterilisering.
Det är inte bara det att hon själv inte anses kapabel att ta hand om ett barn, hon som sitter i rullstol. Det är också det att det i hennes familj finns både nervproblem och alkoholism. Året är 1962, andra världskriget är sedan länge över, men tankegodset lever kvar: Vissa arvsanlag ska man bara inte föra vidare.
Året är 1962, andra världskriget är sedan länge över, men tankegodset lever kvar: Vissa arvsanlag ska man bara inte föra vidare.
Att Gunnel verkar ha fått ett gott liv med många högljudda skratt, trots det som gjordes mot henne, vittnar om hennes karaktär. Det förtar inte på något sätt det monumentala övergreppet i att hon fråntogs något av det mest grundläggande och meningsfulla: att få barn.
Och visst handlar det om förfluten historia – men inte bara. Sverige ägnar sig inte längre åt tvångssterilisering. Men vi avhumaniserar på andra sätt, med förödande resultat. Ann Heberlein är själv inne på detta – utan att nämna sin egen del i det hela, att hon fram till alldeles nyligen var en väldigt vokal del av vår invandrarfientliga zeitgeist (DN 11/3).
Jag har en stark känsla av att den eran är över nu. Att framtiden kommer att se tillbaka på åren 2015–2026 med obehag. Inte bara för det öppna avhumaniserandet, som den nya högern har ägnat sig åt. Det är också den allmänna attityd som så många sugits med i: vilka som inte lyssnats till, som inte ens tillåtits ha en röst, som inte räknats annat än som numerär.
Jag tror att det där osynliggörandet har varit förödande.
Läs mer:
Lisa Magnusson: Okej, vi vann inte VM, men vi vet åtminstone vad riktig fotboll handlar om
Lisa Magnusson: Humlan ser så gullig ut – men den skriker på Sölvesborgsdialekt
Lisa Magnusson: Vi ska inte slösa en enda skattekrona på ”existentiell hälsa”
DN:s ledarredaktion: Näringslivet leder Sveriges klimatomställning