Detta är en text publicerad på Dagens Nyheters ledarsidor. Ledarredaktionens politiska hållning är oberoende liberal.
Ett nationellt vaccinregister – det framstår som något så självklart att man blir förvirrad över att det inte redan existerar. För vaccin är en av världshistoriens allra stoltaste uppfinningar. Tänk att man kan bota sjukdomar redan innan de har uppstått, och därmed hindra dem från att spridas – det är ju ren och skär vetenskapsmagi.
Ändå är det i dagsläget ofta upp till var och en att försöka komma ihåg vilka vaccin man har fått, och när, och när det är dags att fylla på igen. Det är också upp till var och en att hålla reda på biverkningar.
Så varför har vi inget register än? Finns det något viktigt skäl till detta som folk kanske missat? Nej, faktiskt inte. Det är mest bara gammalt hederligt byråkratiskt sjabbel som stått i vägen.
För visst kan tekniken göra projektet krångligt att genomföra, rent praktiskt. Visst är det därtill av yttersta vikt att skynda långsamt, så att man verkligen vinnlägger sig om att i varje steg värna den personliga integriteten. Dessutom finns numera EU-lagar som kan tänkas stå i vägen – även om exempelvis Danmark inte tolkat dem så.
Men vi har trots allt haft 25 år – ett kvarts sekel – på oss nu. Det var nämligen så länge sedan det dåvarande Smittskyddsinstitutet inledde projektet. Sedan uppgick institutet i Folkhälsomyndigheten, och tjänstemännen började fråga sig om inte någon annan myndighet egentligen borde ansvara för det här, och, ja, så tog det stopp (SvD 6/1).
Frustrationen över senfärdigheten är förståelig, har socialminister Jakob Forssmed (KD) låtit hälsa i Expressen (13/1) och Svenska Dagbladet (15/1).
Och förutom ett vaccinregister vill regeringen även reda ut den allmänna regionala röran. Nu tillsätts därför en utredning om större statligt ansvar.
Folkhälsomyndigheten rekommenderar exempelvis alla över 65 år att vaccinera sig mot bältros. På vissa håll subventioneras därför vaccinet. På andra håll måste man däremot själv betala: två sprutor med två månaders mellanrum kostar uppåt 5 300 kronor.
På andra håll måste man däremot själv betala: två sprutor med två månaders mellanrum kostar uppåt 5 300 kronor.
Samma sak med TBE-vaccinet, som rekommenderas till alla som bor i fästingdrabbade områden – vilket snart sagt är hela landet. En del regioner betalar, andra låter invånarna själva ta kostnaden. För en vanlig tvåbarnsfamilj rör det sig om cirka 5 400 kronor, bara för grundskyddet. Sedan behövs påfyllnadsdoser med jämna mellanrum.
Så är vaccin i Sverige år 2026 inte bara en geografisk fråga, utan också en klassfråga.
31 december 2027 ska utredningen vara färdig. Det är inte en dag för tidigt. För den här vaccinhärvan är en form av nonchalans som vi verkligen inte har råd med.
Läs mer:
Lisa Magnusson: Vandelskravets godtycklighet är inte ett ”problem” – den är hela poängen
DN:s ledarredaktion: Det är helt sjukt hur Trump talar om kriget
