Det är Idus Martiae när Maggie O’Farrell hör någon bakom sig som låter precis som George Clooney.
Så slår det henne var hon befinner sig. Hon är i Hollywood och filmmanuset hon skrivit tillsammans med regissören Chloé Zhao har nominerats till en Oscar för bästa manus efter förlaga.
Förlagan är hennes egen roman ”Hamnet”. Och personen bakom henne i galavimlet är faktiskt George Clooney.
Berättelsen om William Shakespeares son, som insjuknade och dog när böldpesten kom till Stratford-upon-Avon, har lyfts till nya höjder efter Chloé Zhaos visuellt slående filmatisering med Jessie Buckley och Paul Mescal i huvudrollerna.
Hur går en författare vidare efter något så omvälvande?
För Maggie O’Farrell blev den spektakulära Oscarsgalan ett tillfälle att ta farväl av pojken Hamnet och den roman som blivit hennes mest älskade.
Hon anlände till galan iklädd sorgflor.
– Oscarsgalan var egentligen det sista jag hade med ”Hamnet” att göra. Så var det med det, pojken var död och sorgfloret blev en slags hyllning till honom och hans berättelse, innan jag till sist kunde släppa taget, säger hon.
När hon kopplar upp sig på videolänk från ett ovanligt soligt Edinburgh känns allt det där avlägset. Intervjun avbryts då och då av författarens envisa hosta, eller av en livlig diskussion i familjens gruppchatt om medicin till hundarna. På sitt brittiskt artiga manér ber Maggie O’Farrell gång på gång om ursäkt för de ringa störningsmomenten.
Vi har stämt träff för att prata om hennes nya historiska roman.
Den här gången har Maggie O’Farrell vänt blicken mot Irland och sin egen släkthistoria. I ”Land” skriver hon om kartritaren Tomás och hans son Liam, som blev jesuitmunk. Men romanen rymmer också en större berättelse om den irländska svältkatastrofen vid 1800-talets mitt – den grymma anledningen till att kartorna över Irland behövde ritas om. Minst en miljon människor dog i svälten och lika många emigrerade. Under loppet av några år sjönk befolkningsmängden från 8,5 till 6 miljoner.
Maggie O’Farrell berättar att hennes make, uppvuxen i London, blev chockad när han läste romanen och för första gången ställdes inför tragedins omfattning.
– Det här lärs inte ut i brittiska skolor. Men man kan inte berätta om Irland utan att berätta om svälten.
I hjärtat av romanen finns en speciell plats, ett källsprång, kring vilket människor föds och dör medan tiden fortskrider och historien vecklas ut.
– Det intresserade mig att försöka skildra ett helt lands historia utifrån en liten bit mark.
Själv föddes Maggie O’Farrell i Coleraine i Nordirland. Under uppväxten flyttade hon först till Dublin, sedan Wales och Skottland. Hennes engelska dialekt är BBC-mässig, men hon har – och det är hon extra tacksam för sedan brexit – fortfarande ett irländskt pass.
Frågor om plats, rötter och identitet har följt henne genom livet.
– Jag kan aldrig ge ett rakt svar på var jag kommer ifrån. I Storbritannien känner jag mig irländsk, men på Irland gör min dialekt att jag känner mig brittisk. När man växer upp på en plats man inte föddes på, eller som i mitt fall pratar på ett sätt som inte överensstämmer med ens efternamn, blir det som om det uppstår ett slags spökjag – den person man kunde ha blivit om man stannat, säger hon.
Funderingarna kring vad det innebär att välja att stanna kvar på en plats visade sig bli en viktig drivkraft för henne under arbetet med ”Land”.
– I historieböckerna står det om de som dog, och om de som tvingades lämna landet. Men jag har aldrig riktigt läst om människorna som stannade kvar, och hur livet såg ut för dem. Samtidigt var det just de människorna som intresserade mig mest.
Det var dock först när hon började fläta in trådarna om sin förfader och hans arbete med kartorna som romanen verkligen kunde ta form.
– När jag tittade i arkiven i Dublin upptäckte jag att han började arbeta vid lantmäteriet år 1848, två år in i den stora hungersnöden. Jag försökte föreställa mig hur det måste ha varit att arbeta med att revidera kartorna just då, efter att denna enorma katastrof orsakat så stora fysiska och mänskliga geografiska förändringar. Hur går ett land vidare efter något sådant?
Den som läst ”Hamnet” vet att det här inte är första gången i sitt författarskap som Maggie O’Farrell rör sig kring dödstyngda historiska skeenden. Ett uppmärksammat kapitel i ”Hamnet” gestaltar hur pesten rör sig med skepp från Asien till Europa och in i en engelsk pojkkropp.
Det var scener som blev kusligt aktuella när romanen publicerades i mars 2020, just som spridningen av covid-19 tagit fart över världen och den globala pandemin var ett faktum. Sjukdomar och svält – två av mänsklighetens värsta mardrömsscenarier, båda sprungna ur en dödlig kombination av naturkrafter, sociala faktorer och politiska beslut.
Jag frågar Maggie O’Farrell om det här var något hon reflekterade över när hon skrev ”Land”.
– Svält kommer förmodligen bara bli vanligare i takt med klimatförändringarna. Och hungersnöden på 1800-talet orsakades förstås delvis av en bakterie som påverkade potatisskörden i delar av Europa. Men det var flera komplexa historiska skäl som gjorde att just Irland drabbades värst.
Att så många irländare dog handlade inte bara om bristen på potatis, berättar hon, utan om kolonialism och den brittiska regeringens hantering av situationen.
– Den ansvarige för nödhjälp på Irland, engelsmannen Charles Trevelyan, beskrev i ett brev svälten som ”ett gudomligt ingripande”. Han menade att den var en bestraffning av en lat och otacksam befolkning som var beroende av britternas välvilja.
En viss skärpa smyger sig in i Maggie O’Farrells röst.
– Året efter att han skrev det där adlades han för sitt arbete.
Irlands kuvade status under det brittiska styret löper som en röd tråd genom ”Land”. Ett drabbande stycke i romanen är när Tomás måste bestämma ifall han verkligen ska märka ut källsprånget på kartan, eftersom han vet att det mycket väl kan leda till dess exploatering och förstörelse. Och det rent fysiska utpekandet av en plats är inte det enda sättet som kartor kan användas som koloniala redskap.
– Medan jag skrev romanen tänkte jag mycket på vad som driver oss att kartlägga vår omvärld. Jag insåg att behovet av kartor är äldre än behovet av skriftspråk. Den äldsta kartan man hittat, målad på en grottvägg i italienska alperna, härrör från järnåldern. Att kunna peka ut sig själv i världen, var man befinner sig och vart man är på väg, är en stark mänsklig instinkt. Det blir ett uttryck för ens identitet, säger hon.
Kartorna kunde dock också utvecklas till imperialistiska verktyg.
– Vid tiden för romarriket hade de blivit ett sätt att säga att nu tillhör det här landet oss. Det här är det namn vi bestämt att det ska ha. Så det går inte att prata om betydelsen av kartor utan att nämna kolonialism, imperialism och maktutövning. Att kartlägga en plats är att tillskansa sig makt över den.
Men hos kartorna finns även möjligheter till motstånd. I början av ”Land” har Maggie O’Farrell valt att lyfta fram det iriska ordet seanchaí, som betyder historieberättare eller traditionsbärare. Medan hon skrev på romanen insåg hon att det på många sätt var just en sådan roll de irländska kartritarna tog på sig, allt eftersom de lät sitt eget språk och sina egna erfarenheter färga arbetet.
– Det slog mig att dessa människor faktiskt jobbade hårt för att bevara irländsk folklore, historia, språk och ortnamn. Kartläggningsarbetet blev en så intressant blandning av det vetenskapliga, det konstnärliga, det historiska och det språkliga. Det var verkligen ett enormt projekt, säger hon.
Med tanke på den vikt Maggie O’Farrell lägger vid språkets betydelse för platser är det kanske en aning förvånande att halvön där ”Land” utspelar sig förblir namnlös.
– Jag ville att läsarna, särskilt de irländska läsarna, skulle få en känsla av kartlöshet. Det är en slags sammansmältning av många olika ställen från min barndom – men jag ville att det skulle vara omöjligt att hitta dit, eftersom det inte finns några kartor till en sådan plats.
Fakta.Maggie O’Farrell
Född 1972 i Nordirland. Har tre barn tillsammans med maken William Sutcliffe. Studerade engelsk litteratur vid universitetet i Cambridge.
Debuterade år 2000 med romanen ”Bara Alice”. Har även arbetat som journalist och lärare i kreativt skrivande. Utöver romaner har hon skrivit memoaren ”Jag är, jag är, jag är. Ett hjärtslag från döden” (Sekwa förlag).
Gjorde stor succé med romanen ”Hamnet” (2020), som Chloé Zhao filmatiserade i fjol. År 2022 var hon med och invigde en minnesplats för Hamnet Shakespeare och hans tvillingsyster Judith i Stratford-upon-Avon.
Aktuell med romanen ”Land”, utgiven på förlaget Historiska media i översättning av Malin Bylund Westfelt.
Läs mer: Historiska romaner spås en ljus framtid och fler texter av Johanna Käck
