Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Framför mig reser sig en enorm djupblå stålställning. Den stödjer och ramar in bilden av en liten vadarfågel, förstorad till övermänsklig storlek. En väldig, vertikal mosaik föreställande en grönbena. Och lagd med hundratusentals små bitar av dolomit och diabas, som återfinns i den norska berggrunden.
Jag står framför den norska konstnären Matias Faldbakkens minnesmärke ”En opprettholdelse”, invigt i somras i Oslos regeringskvarter. Och jag blir hänförd.
Det storslagna intrycket fördjupas av baksidans signalröda stödvägg, med sin egen stålkonstruktion i gröngrått. Tillsammans bildar de ett färgstarkt mönster av linjer, i skarp kontrast till framsidans känsligt fångade svartvita vadare, dubblerad i sin blickstilla vattenspegling.
Faldbakkens monument är uppfört till minne av terrorattackerna den 22 juli 2011 i centrala Oslo och på Utøya, då 77 människor mördades. Det står alldeles nära platsen för dådet, och i det underjordiska minnescentret strax intill rör sig grupper av ungdomar under andäktig tystnad. Många inte ens födda när attacken ägde rum, men märkbart berörda av det nationella traumat.
Minnesmärket bär på en märklig kombination av omsorg och utsatthet. Det vill läka ett sår genom att blåsa upp en oskuldsfull vadarfågel. Effekten är uppseendeväckande – fast ändå värdig. Här förenas uråldrig mosaikteknik med modern ingenjörskonst. Verket bryter med sin omgivning, men förbinder samtidigt Utøya med staden. För Faldbakken har själv valt ut sin teckning av vadaren på ön, där den är vanlig, och det är i den riktningen mosaiken står vänd. I förlängningen blickar betraktaren mot Utøya.
Hela konstruktionen anspelar på en liknande stålställning som stod på platsen i flera år. Den höll upp Picassos betongrelief ”Fiskare” som skurits ut från ett hus sargat av bomben och som nu är rivet. Reliefen monterades senare på fasaden till en ny byggnad i närheten.
Faldbakken arbetar med tidsskikt och kollektiva referenser – och försöker med en anspelning på den tidigare konstens vattenmotiv samtidigt återta platsen. Är det därifrån som känslan kommer, av en mänsklig skala i det monumentala?
En kort promenad senare, och jag befinner mig i stället framför den tyska konstnären Katharina Grosses obäddade säng. Den står i ena änden av en väldig sal, mitt i hennes utställning ”Svart seng” på Munch-museet ( t o m 3/1), där förövrigt Tracey Emin visade sin stökiga bädd för några år sedan.
Sängens lakan, kläder och intilliggande föremål är nu insvepta i ett töcken av svart färg. Hemmets mest intima möbel pyr av oroande negativitet, av ett sprejat mörker som sprider sig på golvet och på väggen bakom. Sängen som mitt i ett enormt slukhål. Och del av Munchs målade mörker.
Närheten till hans dramatiska självporträtt färgar av sig på Grosses existentiella schaktmassor. Sängen, som varit hennes egen, har här brutalt raderats ut, blivit desperat övermålad.
Färgexplosionerna från sprutpistolen hon använder avtecknar sig över hela golvet. Övergår från beckmörker till alltmer lysande toner i gult och rött. Tidigare har jag upplevt Grosses färgpalett som begränsad, att hennes spektakulära uttryck tröttar seendet. Gör väl så fortfarande. Men nu inser jag också hur direkt hon vill överföra armens rörelser genom färgen, att hon arbetar med en sorts koreografi av färg.
Som i en ny svit verk på papper i andra änden av salen. Grosse har gjort dem speciellt till utställningen under en vistelse i Munchs ateljé i Ekely. Jag ser samma försök att täcka undre lager, men också en mjukare rörelse från mörker till ljus. Ser spåren av en eterisk ljusskrift.
Och i likhet med Faldbakken, finns också hos Grosse en intimitet i gestens väldiga utbredning.