Magplask för het men känslolös nytolkning av ”Wuthering heights” med Margot Robbie

Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.

Ljudet av stön, knirkanden och gnissel i inledningen känns kongenialt med det som ”Wuthering heights” utlovat i månader; en porrigt erotisk omtolkning av Emily Brontës dödsmärkta passionsdrama ”Svindlande höjder” från 1847. Men när bilden klarnar handlar det om något annat, nästan i alla fall. Unga Cathy, fortfarande ett barn, blir storögd åskådare till en pervers hängning där ett samhällets olycksbarn dinglar i galgen, samtidigt som den uppsluppna publiken exploderar av extas.

Samtidens mest skamlöst barocka regissör anger läsarten direkt. Eros och Thanatos. Sex och död. En magnifik och stökig start som tyvärr, för alla oss Emerald Fennell-älskare‚ inte leder till något riktigt minnesvärt denna gång.

Liksom flera andra adaptioner – och det har gjorts många genom filmhistorien – håller sig ”Wuthering heights” till första delen av boken och rensar obekymrat bort en stor del av såväl romanens rollfigurer som syskon och barn. Raskt passerar vi förbi hur Cathy (en stjärnögd Charlotte Mellington) och hittebarnet Heathcliff (”Adolescence”-stjärnan Owen Cooper med hundvalpsblick) blir ett ömt förtroget radarpar och själsfränder i det utsatta missbrukarhemmet på gården Wuthering heights.

Snabbt klipp till att de två är vuxna och plötsligt upptäcker att de består mer av kroppar än av själar. Cathy ångrar förstås genast att hon valt den effeminerade rikemannen Linton i stället för den muskulösa och stalldoftande karlakarlen Heathcliff. Särskilt när den sistnämnda efter en lång tids frånvaro åter materialiserar sig med guldring i örat – nu som en förmögen konkurrent till maken.

Tidstypiska signaler som snigelslem, jäsande vita degar och bdsm eldar upp de unga tu.

Anakronistiska signaler som snigelslem, jäsande vita degar och bdsm eldar upp de unga tu. I den här tolkningen är det utan tvekan begäret, den gränslösa och uppslukande sexualiteten som står i fokus. Margot Robbie och Jacob Elordi är möjligen något överåriga, men deras kemi kan man inte klaga över. Mer het och intim än porrig. Utan tvekan det mest övertygande inslaget i den här filmen.

Man förväntar sig kanske inte så mycket hjärta av Emerald Fennell, hon tycks generellt sett mer intresserad av det destruktiva än det romantiska i den mänskliga tillvaron vilket gör henne spännande och smart, men jag skulle vilja ha betydligt mer skärpa och mening än bara hett sex mellan snygga människor – särskilt när hon lutar sig mot en söndertolkad klassiker.

Medan den uppmärksammade debuten ”Promising young woman” var en rasande stark och kulört uppgörelse med män som hatar kvinnor och uppföljaren ”Saltburn” en lika uppsluppen som tygellös satir över det brittiska klassamhället, så lutar sig ”Wuthering heights” mest bara på ett maffigt, svullet formspråk.

Miljöerna är slösande påkostade och saknar inte laddad symbolik. Å ena sidan den dystra gamla gården som är lika mörk, kantig och gotisk som Heathcliffs förtappade själ, å andra sidan Cathys nya hem som bjuder på konstfärdiga tablåer i sprakande färger med galet lyxiga kostymer, sinnesjuka dukningar och magnifika inredningar med hudfärgade sidentapeter, helt i linje med det ytliga i Cathys motsägelsefulla väsen.

Däremellan, förstås, de mäktigt dimhöljda hedarna där återkommande regnskurar klichémässigt och repetitivt dränker det älskande paret. ”Wuthering heights” ropar efter starka känslor och bönar om publikens tårar, men förblir lika tom och livlös som filmens mest olycksaliga inredningsdetalj; Cathys svägerska Isabellas dystra dockskåp.

Se mer. Tre andra närbesläktade filmer: Sally Wainwrights ”The Brontë sisters” (2016), Andrea Arnolds ”Wuthering heights” (2011) och ”Emily” med Emma McKay som Emily Brontë (2022).

Läs fler film- och tv-recensioner i DN