Hösten 2024 fick transportörerna på Centrallasarettet i Karlstad nog av att leta efter rullstolar åt sina patienter. På morgonen stod de där de skulle, men ju längre dagen led, desto svårare var de att hitta. Problemet påtalades till ledningen, och Stefan Alfredsson, lektor i datavetenskap vid Karlstads universitet, kom med ett förslag: sätt airtags på rullstolarna!
Ett och ett halvt år senare kunde Nya Wermlandstidningen berätta att ”rullstolskaoset var löst”, och i en artikel berättade transportören Christian att han nu sparade en till två timmar per dag. ”Det hade aldrig gått utan Stefan”, sade han. ”Han är ett geni.”
I dag använder vi ofta ordet geni på det där slängiga sättet. Bara det senaste året har svensk press använt det för att beskriva så väl inredningsexperter som musiker och entreprenörer. Elon Musk. Konstnären Marie-Louise Ekman. Till och med innebandyspelaren Wilmer Viinamäki – åtminstone när det gäller att lägga straffar.
Kanske säger denna degradering av termen geni något riktigt otäckt om vår tid.
Inget ont om de här personerna (åtminstone inte Ekman eller Viinamäki), men visst känns det som att vi har sänkt ribban för genialitet? Förr krävdes det åtminstone att man utvecklade relativitetsteorin (som Albert Einstein), var en universalbegåvning (som Leonardo Da Vinci) eller gjorde banbrytande upptäcker inom radioaktivitet (som Marie Curie).
Kanske säger denna degradering av termen geni något riktigt otäckt om vår tid.
För det första är det allmänt känt att de största och viktigaste upptäckterna redan är gjorda – förutom vissa saker som har med rymden, världshaven och medicin att göra. För det andra har vi skapat en värld som på inget sätt gynnar utvecklingen av genier. Om vi pratar om klassiska, verkliga genier kan den sista personen som är värd den titeln redan vara född.
De gamla grekerna trodde att genialitet uppstod när en människa hade ett överskott av svart galla i kroppen. 1700-talets frenologer menade att vissa var utrustade med särskilda geniknölar. Hjärnans storlek och anatomi har länge betraktats som förklaringar till varför en del blir genier – kanske särskilt tydligt i fallet Einstein. Efter döden skars hans hjärna upp i hundratals skivor, och de har studerats otaliga gånger, men ingen kan med säkerhet säga om Einsteins hjärna verkligen var extraordinär.
Hjärnans storlek och anatomi har länge betraktats som förklaringar till varför en del blir genier – kanske särskilt tydligt i fallet Einstein.
På 1920-talet tänkte man att hög intelligens var det som låg bakom genialitet. Ett IQ-test utvecklades vid den tiden i USA, och dess skapare valde att följa 1 500 skolbarn med extremt höga testresultat genom livet. Många lyckades exceptionellt bra – de kammade hem Nobelpris, blev uppfinnare eller skrev fantastisk litteratur – men en del klarade inte ens av college. Dessutom fanns det, till forskarnas förvåning, också personer ur samma generation som blev minst lika framgångsrika som de översmarta. Trots att deras IQ alltså var betydligt lägre.
I dag vet vi att man inte föds till geni, utan att man blir det. Forskarvärlden är tämligen överens om att det krävs vissa medfödda egenskaper för att kunna fundera ut och formulera de absolut skarpaste tankarna och problemlösningarna – framför allt intelligens och kreativitet. Därtill behövs ”näring” – exempelvis en stöttande omgivning – och en rejäl kämpaglöd. Thomas Edison skaffade till exempel patent på tusen uppfinningar utöver sin berömda glödlampa. Ett äkta geni ger inte upp.
Barn med NPF använder skärmar absolut mest. De har också lättare än andra att fastna i olika skärmberoenden
En stöttande omgivning är det många barn som har numera; dagens föräldraskap präglas mer än någonsin av engagemang och lyhördhet. I övrigt ser det mörkt ut för genifaktorerna i vår tid. Under 1900-talet fick varje ny generation högre poäng på IQ-test än den förra, men sedan 1990-talet har resultatet varit det omvända. Vi får allt lägre poäng på IQ-tester. Vi blir dummare.
Kämpaglöden verkar också vara på utdöende. Vi tar en Voi i stället för att cykla och köper hemlevererade middagskassar i stället för att tänka ut veckomenyer. Vi ber Chat GPT skriva talet till 40-årsfesten och låter algoritmerna bestämma vilka nyheter vi ska läsa, i stället för att ta oss igenom en hel Aktuelltsändning. Studier visar att vår fantasi blir sämre. Vi dagdrömmer mindre.
Det mest alarmerande av allt är kanske ändå att barnens kreativitet minskar. Inte nog med att vi föräldrar är hejare på att underhålla dem hela tiden – studier visar dessutom att skärmarna har förändrat deras lekar. Den amerikanska forskaren Kyung Hee Kim kallar alltihop för en ”kreativitetskris”. Enligt henne sjunker kreativiteten lika tydligt som resultaten på IQ-testerna. Om universum hade ett kontrollrum för mänsklighetens genialitet skulle alla lamporna blinka rött.
De senaste decennierna har många av de klassiska genierna ”diagnosticerats” med neuropsykiatriska funktionsvariationer, som adhd och autism. Egentligen är det ganska självklart: personer på autismspektrat kan ofta hitta specialintressen, isolera sig med dem och bli helt överlägsna inom sina fält. Är de dessutom superintelligenta och får rätt förutsättningar kan fantastiska saker hända.
Personer med adhd kan i sin tur vara extra kreativa och uppbåda såväl hyperfokus som enorm energi i aktiviteter som de är intresserade av. På listan över kända historiska personer med drag av olika NPF-diagnoser finns många av de vi gillar att beskriva som genier: Marie Curie, Albert Einstein, Nikola Tesla, Wolfgang Amadeus Mozart, Bill Gates och Leonardo da Vinci.
Gemensamt för dem allihop är att de föddes långt innan varningslamporna började blinka och dumheten eskalerade. Hur hade det gått för de här personerna om de hade levt nu? Hade Marie Curie orkat upptäcka två nya grundämnen och lagt grunden till modern cancerbehandling om hon fyllt sina dagar med att titta på folk som åt kebab på Youtube shorts? Nikola Tesla, som uppfann växelströmmen, läste inte ens klart sin universitetsutbildning. Så upptagen var han med att rymma hemifrån, läsa böcker, hänga med vetenskapsmän och fundera på uppfinningar. Han hade fotografiskt minne och kunde minnas allt han läst. Vad hade hänt om man gav 13-åriga Tesla en Iphone 14, en elsparkcykel och obegränsat med tid på Snapchat?
Vad hade hänt om man gav 13-åriga Tesla en Iphone 14, en elsparkcykel och obegränsat med tid på Snapchat?
Ett av de mest välstuderade genierna genom historien är Leonardo da Vinci, som ju inte bara var konstnär utan också arkitekt, matematiker, uppfinnare, musiker och filosof. De senaste åren har forskare försökt kartlägga hans psykiatriska profil genom DNA-tester på hans nu levande släktingar, hans egna verk och andras utsagor om honom. I den vetenskapliga tidskriften Brain beskriver två neuroforskare da Vinci som extremt kreativ, men också rastlös och lättdistraherad. Medan den samtide Rafael färdigställde målningar och fresker på löpande band, verkade da Vinci hela tiden tröttna, byta bana, testa annat, bli försenad. Mona Lisa tog honom 16 år att måla, sägs det. Nattvarden tog bara tre år, men så blev den också något av ett tekniskt hafsverk som har behövt restaureras flera gånger.
Forskarna menar att den historiska dokumentationen av da Vincis person skulle kunna bekräfta hans ”svårigheter med prokrastrinering och planering som symtom på adhd”. Även här är det omöjligt att inte tänka på hur den lille pojken från 1400-talets Toscana skulle haft det om han fötts 600 år senare. Kreativitetsdöden och intelligensraset drabbar oss alla, men allra rödast måste lamporna blinka för de barn vars neuropsykiatriska system inte fungerar som normens.
Kreativitetsdöden och intelligensraset drabbar oss alla, men allra rödast måste lamporna blinka för de barn vars neuropsykiatriska system inte fungerar som normens.
Adhd handlar om att hjärnan har svårt med dopaminregleringen. Det tar längre tid för belöningssystemet att dra i gång i kroppen, och därför söker adhd-hjärnan mycket stimulans för att hålla sig nöjd och glad. Uppmärksamheten sticker åt alla möjliga håll. Det är svårt att både komma i gång med och hålla fokus på en förutbestämd uppgift eftersom det tar så lång tid innan det känns belönande. Dessutom påverkar adhd de delar av hjärnan som styr planering och konsekvenstänk.
På 1400-talet irrade den lille italienarens uppmärksamhet mellan den tidens roligheter: måleri, matematik och musikinstrument. Nu, på 2000-talet, finns det en effektiv pryl som erbjuder både enorma belöningskänslor, ständig stimulans och dessutom en miljö där den bristande impulskontrollen inte blir ett problem: telefonen.
En gång i tiden var det personer med NPF som tänkte de absolut galnaste tankarna. De som tog de största riskerna. De som gjorde sig ovänner med hela världen för att de trodde så starkt på sina idéer. Nu är det i stället barn med NPF som använder skärmar absolut mest. De har också lättare än andra att fastna i olika skärmberoenden eller i ”överdriven skärmanvändning”, som Hjärnfonden skriver.
Ibland tänker jag på något fysikprofessorn Ulf Danielsson sa när jag intervjuade honom för tidningen Vi för några år sedan. Han berättade hur han som barn sparade ihop till ett teleskop för att kunna blicka in i kvasaren 3C 273, där det fanns ett svart hål. Decennier senare kunde han presentera forskning om universums tillblivelse, mörk energi och strängteorin. ”Det som gjorde det möjligt för mig att upptäcka naturen och fysiken, och hitta mitt sammanhang”, sa han, ”var att jag inte distraherades. Jag tror att telefonerna blir parasiter som tar över hjärnan.”
Vi har skapat ett samhälle som gör att många barn aldrig får chansen att upptäcka det som är verkligt spännande.
Dagens barn behöver inga teleskop; de kan se miljarder AI-genererade filmer om rymden på Youtube. Vi har skapat ett samhälle som gör att många barn aldrig får chansen att upptäcka det som är verkligt spännande. En gång pratade jag med en pappa som var glad över att hans barn var så kreativa – de var jätteduktiga på att använda olika byggmaterial i spelet ”Minecraft”. Inom mig gick en ridå ner när jag hörde det. Vad hände med det taktila, det sinnliga, det faktiska utforskandet? Vad händer med barnen som hela tiden erbjuds de enklaste lösningarna?
Jag gillar inte när folk beskriver NPF-diagnoser som ”superkrafter”, för det är ingen superkraft att få skäll 50 gånger oftare än sina jämnåriga, glömma idrottskläderna varenda vecka eller hela sin uppväxt känna sig underlig i sociala sammanhang. Jag menar inte att Sveriges 200 000 barn med diagnos ska resa sig upp från skärmarna och bli superentreprenörer eller uppfinnare – även om vissa säkert kan bli det. Kreativitetskrisen och dumhetens utbredning drabbar, som sagt, oss alla.
Men kanske kan man se dem som kanariefåglarna i gruvan? De som behöver tjattra för att vi ska förstå att vår värld fortfarande är duglig? Där nere i gruvan sitter vi som samhälle och bläddrar i Netflix kategori ”Du kanske gillar det här”, medan robotdammsugaren städar. Plötsligt slås vi av en öronbedövande tystnad: tjattret från kanariefåglarna har upphört.
