Det är fotbolls-VM, och i internationella medier talas det om Nils Liedholm, en svensk stjärna från svunna tider.
Varför, kanske den svenske läsaren undrar.
Det fascinerar mig hur mycket vi i Sverige har glömt bort om vår egen fotbollshistoria.
I The Independent och Gazzetta dello Sport nämns Nils Liedholm när Brasiliens förbundskapten Carlo Ancelotti porträtteras, och det blottar en blågul tråd genom världsfotbollens utveckling som vi själva effektivt verkar ha klippt av någon gång på 1970-talet.
Som en självklarhet upprepar vi ständigt att svensk fotboll, fram till dagens identitetskris, sedan urminnes tider handlat om defensiv organisation som slår ur underläge, inte teknisk briljans eller kreativt spel.
Stämmer det?
Om man följer Nils Liedholms väg genom fotbollen kan man lätt få historierevisionistiska idéer.
Carlo Ancelotti är så lik sin läromästare Nils Liedholm att det är svårt att ignorera. Deras mjuka auktoritet och lågmälda karisma, deras sätt att ge frihet och ansvar till spelarna i stället för att detaljstyra dem, deras kvicktänkthet och humor.
”Han var, och är fortfarande, min viktigaste referenspunkt inom fotbollen”, skrev Carlo Ancelotti för några år sedan om svensken som tränade honom i Roma på 80-talet.
Det går att följa historien ännu ett steg tillbaka, till Sverige.
I intervjuer i Italien brukade ”Lidas” berätta att hans inspiration som tränare framför allt var ungrarna som var i Sverige när han själv spelade här.
Allra mest tog han intryck av Lajos Czeizler, tränaren som gjorde IFK Norrköping till Sveriges och troligen ett av Europas bästa lag på 1940-talet.
Därifrån rekryterade Milan Gunnar Nordahl och Nils Liedholm, tillsammans med Gunnar Gren bildade de den oförglömliga trion Grenoli. De förändrade svensk fotboll genom att öppna dörren för drivor av spelare som blev proffs utomlands.
Det är en välkänd story, men det finns saker som fattas i den. Till exempel var Grenoli inte bara en trio.
Fakta.Ungerska tränare förändrade fotbollen
Med sina idéer om dynamiskt passningsspel, teknik och bollinnehav hade engelsmannen Jimmy Hogan stort inflytande på ungersk fotboll när han var tränare i MTK Budapest på 1910 och -20-talen.
På kaféerna i Wien och Budapest pågick samtidigt intellektuella fotbollsdiskussioner, och ungerska tränare tog Hogans filosofi vidare. De spred moderna taktiska idéer som påverkade hela fotbollens utveckling, skriver Jonathan Wilson i boken ”The names heard long ago”.
Ungrarna var verksamma i Italien, Tyskland, Brasilien, Argentina, Uruguay, Sverige med flera länder.
När spelarna tog tåget mitt i natten från Norrköpings station till Milano i augusti 1949 var en fjärde svensk med, tränaren Lajos Czeizler. Han hade blivit svensk medborgare, och det var han som tränade Grenolis Milan.
En annan tränare hade åkt upp från Åtvidaberg för att vinka av Italienresenärerna, det var Gunnar Grens käre vän och gamle tränare från IFK Göteborg, József Nagy. Han kom till Sverige från Ungern redan på 20-talet och lockade sedan hit flera landsmän och kollegor.
I Italien retade Grenoli och Lajos Czeizler gallfeber på landets störste sportjournalist Gianni Brera.
”De gör massor av mål men de bryr sig över huvud taget inte om att stödja försvaret: för dem existerar anfallsspelet och ingenting annat”, skrev han i Gazzetta dello Sport om Milans svenskar.
Efter spelarkarriären stannade Nils Liedholm i Italien, han deltog inte i de förändringar som skedde i svensk fotboll utan fortsatte som tränare i de gamla ungersk-svenska spåren.
Ungerska tränare var fotbollens avantgarde. Flera av dem var judar som flydde judeförföljelse i Europa, de spred sin fotboll både i Europa och Amerika och inte minst i Sverige.
Ungrarna lärde ut specialiserad fotbollsträning, teknik, de introducerade spelsätt i svenska klubbar som ställde krav på skicklig bollbehandling.
Det var en fotboll som präglade Sveriges storhetstid som fotbollsnation: 50-talet. När proffsen öste in mål i Europa, allsvenska arenor lockade masspublik och landslaget tog VM-silver på hemmaplan 1958.
Året efter VM-finalen på Råsunda skrev DN:s krönikör R:et om vem som lärt oss vår ”hemvävda” svenska fotbollsstil. Den är mest av allt ungersk, skriver han. En skola som innebär att ”i mesta, möjliga mån söka ’hålla bollen inom laget’ och inte ge sig in på en äventyrlig långpassning eller engelsk ’sparka – och spring’ när den är som värst.”
Det bästa med George Raynor, engelsmannen som var landslagstränare och vars namn av outgrundliga anledningar är mer känt i dag än ungarnas, var att han aldrig försökte påtvinga svenskarna någon engelsk stil, skriver R:et. Tvärtom höll han på den ungersk-svenska taktiken.
På 1970-talet kom engelsmännen Bob Houghton och Roy Hodgson hit, deras modell vann över det etablerade sättet att spela, svengelsk 4-4-2-organisation blev förhärskande.
Jag tänker inte påstå att ingen annan känner till att ungerska tränare var verksamma i Sverige kring andra världskriget. Såklart är de inte helt okända, men har de fått sin rättmätiga plats i historieskrivningen?
Jag ringer fotbollsjournalisten Gunnar Persson som kan mycket mer än jag om saken. Han säger att den ungerska skolan var så spridd i Sverige under 50- och 60-talen att den var oreflekterad, det var bara så man spelade fotboll.
Är det därför ungrarna glömts bort, för att deras lärdomar var så allmängiltiga att de blev osynliga?
En som mindes var Nils Liedholm. Med sin ungersk-svenska skolning var han en offensiv pionjär i Italien, han försökte övertyga ett försvarsfixerat land att det är bättre att själv försöka skapa någonting med bollen än att gå ut till match med inställningen att förstöra för motståndaren. Han vann ligan två gånger, tog Roma till Europacupfinal 1984.
Så, spelar allt detta ens någon roll?
Jag vet inte exakt vilken relevans fotbollen för 70 eller 40 år sedan har i dag. Kanske är det bara fint att veta att det finns trådar mellan Sverige, Ungern, Brasilien och Italien som går att dra ända till VM 2026, till Carlo Ancelotti och de största scenerna.
Vet man att historien varit föränderlig kanske det också är lättare att hitta en väg framåt. Nu när ingen riktigt litar på landslagets försvarsförmåga längre, och den inte heller har ersatts av en annan, fungerande modell.
Vi är inte så tråkiga som vi tror.
Fakta.Några ungerska tränare i Sverige
Lajos Czeizler hade stora framgångar med IFK Norrköping på -40-talet, där bland andra den framtida förbundskaptenen Georg ”Åby” Ericson spelade. Han följde sedan med Gunnar Nordahl och Nils Liedholm till Milan. Han var tränare i flera italienska klubbar, ŁKS Łódź i Polen, Benfica i Portugal och Italiens landslag.
József Nagy kom till Sverige och Sleipner 1922 och var tränare för svenska landslaget i OS 1924, där det blev brons, och i VM -34 och -38. Senare ledde han bland andra IFK Göteborg och Åtvidaberg.
István Wampetits kom till Sverige 1937 och tränade bland andra Degerfors, MFF, AIK och Kalmar FF.
Kálmán Konrád är en av Ungerns främsta spelare historiskt. Som jude hade han svårt att få inresetillstånd till Sverige, men via ett jobb som tränare i Örebro SK lyckades han 1939, och kunde ta hit sin familj och så småningom skaffa svenskt medborgarskap. Under och efter kriget tränade han Åtvidaberg, han vann sedan två SM-guld med Malmö FF.
