Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
I Mats Kempes senaste roman beskriver han en insikt i tjugoårsåldern, som nästan förklarar hela boken: ”Musiken är bara ett yttre medel för att låsa upp det jag letar efter inom mig själv. I utkanterna av sinnenas begränsning. I själva iakttagelsen av detaljerna i den ofantligt komplexa världen omkring oss.”
Med ”Den bokstavliga himlen” rotar författaren runt i sin egen historia, ständigt ackompanjerad av musiken. I synnerhet 30-talsartisten Al Bowlly. En gång i tiden turnerade han världen runt som en mellankrigstidens rockstar. I dag? En hundra år gammal röst på kornigt knastriga inspelningar.
Kempe har föresatt sig att skriva flera romaner i en, eftersom här finns ett antal självbiografiska spår. Sorgbearbetningen efter barndomsvännen Patrick. En trevande uppgörelse med en psykiskt sjuk mamma. Passager som ägnas åt hustrun Kristinas cancer.
Så mycket död, och samtidigt så mycket liv.
Parallellt tecknar Kempe alltså artistens livsöde, som ett löfte (”I ett sista mejl ber Patrick mig skriva ner Al Bowllys liv i stora drag – alla osannolika händelser. Så att vi har nåt att utgå ifrån för att skriva en gemensam roman”). Kempe duar idolen/den litterära gestalten på ett putslustigt, pilsnerfilmsaktigt sätt, som känns igen från tidigare verk. Det är mycket ”fanken” och rader som ”Själv väger du knappt in i flugvikt, Al” eller ”Det går så jäkla fort nu på slutet, Al”. Lite tjötigt i långa loppet, Mats.
Tanken är god, men i jämförelse med det självbiografiska bleknar den musikarkeologiska utgrävningen. Intresset höjs påtagligt när Kempe skriver om sig själv, går snabbt ner när vi är tillbaka bland rucklarsångarens kvinnoaffärer. Samtidigt förstärker hans insisterande på att berätta om Bowlly känslan av nördighet – samma mekanismer som ledde den tonårige Kempe till att dammsuga Londons skivaffärer ihop med Patrick.
Tankar vandrar. Ibland är vi som läsare med när boken skrivs. Gamla klasskamrater och grannar passerar revy i minnet, som moln på himlen. ”Den bokstavliga himlen” är en mans betraktelser över livet som gått och tidens förgänglighet. Det finns något duktigt över allt, absolut. Som när Kempe berättar att han tog ett telefonsamtal i bilen, men att det på den tiden inte var olagligt, och att han, nästan kliniskt myndigt, refererar till Patricks drogintresse som den ”psykedeliska erfarenheten”. Men också det kan rimma med självbilden Kempe tycks ha – på ett ställe skriver han gripande om ett konsertbesök där han känner sig utklädd, som någon som ”imiterar liv”.
Vissa scener etsar sig fast, korta nedstick som rymmer så mycket
Och mammans svårdefinierade sjukdom är ett obearbetat sår, livet igenom. Mats känner på sig att hon önskar Kristina död, att farmodern inte tycker om sina barnbarn. Hon sprider rykten om att sonen ska begå självmord. Gestaltningen av den relationen skaver på ett smärtsamt, oförsonligt sätt, och vissa scener etsar sig fast, korta nedstick som rymmer så mycket:
”När jag är i tonåren fotar mamma mig med sin instamatic-kamera. Närbilder i trädgården med en kopp te. Jag har träningskläder på mig. Sen utanför huset i helfigur. Jag känner mig så ful. Hon skickar bilderna till en modellagentur. Och bilderna kommer naturligtvis åter.”
Kanske borde Kempe ha varit mer koncis, skrivit i mer koncentrerad form. För hans sätt att gestalta delar av stoffet, vissa detaljer i den ofantligt komplexa världen, är minst sagt imponerande.
Läs fler artiklar av Gabriel Zetterström och andra bokrecensioner
