Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
På väggen i Nordstan satt det små lappar där skolbarn hade skrivit vad de vill bli när de blir stora. ”Gud va gulligt”, tänkte jag innan jag läste dem.
”Rik”, ”Rik”, ”Jätte rik”, ”Känd”, ”Känd ock rik”, ”Influenser”, och så fortsatte det till jag fick ont i ögonen. Och hjärtat.
Jag är inte riktigt så dum att jag tror att barnens svar var en del av ett forskningsprojekt och representerar hela befolkningen i åldersspannet. Men det måste väl ändå säga någonting om någonting? Gör inte allting det? Frågan är om barnen är helt världsfrånvända – eller är de tvärtom; världstillvända? Har de redan i outspädd ålder insett att snart är vi alla ändå ”entreprenörer” i gigekonomin? Så det är lika bra att sikta mot Jockiboi – så kanske man når Hans Fahlén.
Vad hände med att bli bagare och lejontämjare och sådana gamla hederliga yrken? Stjäl degen och djuren för mycket fokus från en själv? För i en värld som har börjat snegla på sin egen ände, är det ens någon idé att hjälpa någon annan än den man själv står allra närmast?
Jag är precis som alla andra en projektor som utstrålar mitt inre på allt den är vänd mot för tillfället… men jag vill inte heller jobba inom vården. Jag vill jobba på mig själv. Jag vet att det är fel men det är min vilja. Hur har den viljan klamrat sig fast i mig trots att den går emot mina fina principer?
Frågan är om barnen är helt världsfrånvända – eller är de tvärtom; världstillvända?
Inom skola, vård, omsorg kan man räkna med låg lön och hög arbetsbelastning. Alla våra gamla industrier har flytt till låglöneparadis, så man kan inte ens få dammlunga och diskbråck för smärre peng lokalt längre.
Tekniken skulle befria oss. Men internet är en konstig plats. 740 000 släta rika personer som gjort sina hemvister till annonsplatser för krämer och dryck. 7 miljarder vill bli som dem. Och resten är killar som filar på sina manifest. Men nog om min algoritm.
I dess linda fanns en idé om att internet skulle koppla samman alla världens avkrokar, så att vi kunde utbyta information och kanske till och med lära oss någonting. Men vi vet ju nu så här i efterhand att internet inte ledde till global solidaritet – utan till att medelålders män kan kalla kvinnor även utanför sin geografiska räckvidd för fittor. Och vi andra vroomskrollar oss genom innehållsberget av pasta, pattar och barn som kan dansa helt sjukt synkroniserat. Utan att vi behöver tänka en enda hel tanke från början till slut. Men hade vi gjort det hade vi insett att vi är på ond väg mot en ekologisk katastrof.
Vilka det nu än är som bestämmer så verkar taktiken vara att ”gasa oss ur kurvan”. Vi står dock vid ett viktigt vägval: brinna, drunkna eller explodera. Men det viktigaste är att allt växer så mycket det bara kan tills dess. Det är väl en psykos vi tog med oss från bondesamhället – ungefär som hustomtar och gröt.
Allt måste växa, bli större, mer och fler. Varför? Jag har ingen aning. Det är något med att pengar ska rulla runt och runt så att alla kan få tag i dem. Jag är blott en Montessorimatematiker, men är inte ekonomin ett slags tvärtomrutschkana, där pengarna åker uppåt; bryter mot självaste tyngdlagen utan att någonsin ställas inför rätta?
Jag tror att människan är god. Men kulturen i västvärlden har lärt oss att rikta den godheten mot oss själva. Ni vet, det är så mycket man ska hinna med: vara snäll mot sig själv, älska sig själv, prioritera sig själv. Ja, allt ska man behöva göra själv. Att det svälts lite här och brinner lite där… vi kan ju inte bara stänga affären och byta system. Hade Åhléns Drottninggatan stängt på dagen ifall 7,8 procent av kunderna i butiken dog av näringsbrist och alla Carin Wester-tröjor brann? Nä, just det.
Jag tror att människan är god. Men kulturen i västvärlden har lärt oss att rikta den godheten mot oss själva
Missförstå mig rätt: jag har ingenting emot kapitalism. Förutom att den inte funkar. Men tydligen är den ett slags naturlag – det är sådana typer vi är, tydligen. Vi tar så mycket vi får och slår de som försöker stoppa oss med pinnar. Jag blev inte direkt lugnare när jag hörde att tiden vi lever i kallas ”late stage capitalism”.
Romarna hade inte lyxen att titta i sin kalender och sätta morgonvinet i vrångstrupen när de läste att torsdag nästa vecka är det ”Romarrikets fall”. De hade ingen ärlig chans att skärpa sig.
Jag såg ett citat av en gubbe som heter Mark Fisher som sa att ”det är lättare att tänka sig jordens undergång än slutet på kapitalismen”. Jag googlade honom nu. Han tog livet av sig.
Vi får hoppas att nästa generation har bättre fantasi än han. Tycker ni att det här var gymnasieintellektuella tankar från en outvecklad hjärna? Må så vara. Men vissa saker kanske inte behöver växa tills vi dör.
Läs fler texter av Marcus Berggren.