Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Stefan Holms attack mot komikern Emil Persson har väckt debatt och delat landet i två läger: De som applåderar tilltaget och de som chockas av den förra reaktionen.
Röster från den så kallade manosfären uttrycker ett både öppet och trotsigt stöd för Holm efter attacken. SD:s gruppledare i Göteborg, Jörgen Fogelklou, menar att det är omanligt att anmäla minsta angrepp. Högerdebattören och författaren Jens Ganman lägger upp en bild i sociala medier med utropet ”Je suis Stefan Holm”.
Vad är det som sker när ett våldsamt angrepp, föranlett av ett åtta år gammalt kränkande skämt, vinner explicita sympatier i högerfållan?
Jag måste tillstå att även jag genomfors av en trötthet vid nyheten om Holms angrepp och polisanmälan det föranlett
Jag brukar sällan sympatisera med den. Jag måste tillstå att även jag genomfors av en trötthet vid nyheten om Holms angrepp och polisanmälan det föranlett. Då framstod saken förvisso som ett hastigt förlopp utan varaktighet, som en domskrivning skulle kunna lyda.
Som våldsforskare borde jag veta bättre än att förminska ”litet våld”, eftersom det leder till att gång på gång ställer oss förvånade till fullbordade grova brott. Men kanske säger min initiala reaktion något som är värt att veta om det svenska samtalet och den svenska politiken om våld.
Regeringar oavsett färg har under de senaste decennierna drivit en politik där våldet görs könsneutralt. Kvinnors våldsutsatthet i relationer ägnas särskild uppmärksamhet för att de råkar vara den mest våldsutsatta gruppen. Även mäns våldsutsatthet uppmärksammas i namn av individualism, nämligen att ingen individ ska utsättas för våld eller kränkande behandling.
Män förknippas med våldsutövning och anses behöva kunna få utlopp för denna predisposition
Besynnerligt nog kan tyckas, är det i stället rösterna från höger som plockar upp könsperspektivet. Det är omanligt att inte tåla lite våld, hörs det till exempel i stödet för Stefan Holm. Män förknippas med våldsutövning och anses behöva kunna få utlopp för denna predisposition.
Jag delar inte ställningstagandet, men till skillnad från en sedan länge könsneutral våldspolitik ser jag, likt ytterhögerns män, att våld och kön har starka kopplingar och att utövaren är en man.
Medan våldspolitiken gör sig döv för mäns våldsutövning undergräver den basen för den effektiva politiken mot våld.
I stället för att problematisera den våldsamma maskulinitet som reproduceras i allt fastare former i vår nutida kultur, och det våld som kvinnor utsätts för av män, ramar nutida politik in mäns våldsutövning i könsneutrala och individcentrerade termer.
Manosfärens män får därmed fritt spelrum att identifiera sig med våldsutövning utan att det möts av en analys av politik och samhälle
Våldets farlighet, dess könade karaktär, dess lockelse för en framväxande alltmer könskonservativ mansrörelse och dess påverkan på kvinnors alltmer kontrollerade livsutrymme erkänns inte. Manosfärens män får därmed fritt spelrum att identifiera sig med våldsutövning utan att det möts av en analys av politik och samhälle.
Kravet på oss andra att likväl reagera och ta avstånd när en kille, ex-olympier och nu romanceförfattare, hoppar på en annan kille utanför en hiss, klingar därför tomt. Det var också min första reaktion: Måste vi bry oss om detta, också?
Men jo! Självklart måste avståndstagandet från Stefan Holms agerande vara skarpt och tydligt. Det krävs dock en könad analys av våld, av hans agerande och av det stöd han har fått, för att avståndstagandet ska vara verkningsfullt. Inte ett samhälle som tjatar om våld men inte förmår fånga dess plats och dynamiska roll i vår kultur – nu även utövat på en av dess främsta parnasser, Bokmässan.
Läs mer:
Alex Schulman: Hatet mot Emil Persson får mig att tappa tron på människosläktet