Maria Gunther: Ingen återvändo för amerikansk forskning

Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.

Vetenskapskonferensen AAAS hålls någonstans i Nordamerika i februari varje år, och brukade vara en fest för att fira aktuell och spännande forskning. ”Julafton för en vetenskapsreporter”, kallade jag den för tio år sedan.

Årets konferens i Phoenix i Arizona präglades i stället helt av hur amerikanska forskare nu försöker navigera i okänt territorium.

Det började för precis ett år sedan, då Boston stod värd för konferensen. Med nästan kuslig timing meddelade Elon Musks så kallade effektiviseringsmyndighet Doge samma vecka att statliga myndigheter som finansierar forskning skulle tvingas till omfattande nedskärningar och nedläggning av tusentals pågående forskningsprojekt.

Miles Arnett, doktorand vid institutionen för bioteknik vid University of Pennsylvania, beskriver det som ”ett ögonblick av verklig instabilitet, osäkerhet och kaos”.

Vad gör man, när ens handledare blir avskedad just när man har blivit antagen som doktorand, när anslag dras in över en natt och hela forskningsfält läggs ner?

”Det här är ingen övergångsfas. Vi befinner oss mitt i en brytningstid”, sa Sudip Parikh, VD för AAAS, i sitt öppningstal i Phoenix. ”Det finns ingen återvändo. Det är inte möjligt. Skadan som har skett är för stor. För mycket har förändrats. En hel generation av forskare har nu ärr som inte kommer att försvinna. Men ärr kan göra oss starkare. Ärr kan bli till sköldar för att bygga motståndskraft.”

Viljan att stå upp för och försvara forskning var också stark på konferensen, med nya metoder. ”Vi ordnar inte marscher längre. Trump bryr sig inte om sånt”, som en konferensdeltagare uttryckte det. Efter den första chocken förra året bildade till exempel Miles Arnett och andra unga forskare SNAP, Scientist Network for Advancing Policy, för att ge stöd åt varandra, skriva insändare, ge sig in i politiken och på olika sätt minska klyftorna mellan forskare och övriga samhället.

De klyftorna måste överbryggas om forskningen ska överleva. När folk i allmänhet inte förstår vad forskare gör och vilken nytta de själva och hela mänskligheten kan ha av det blir de rädda för vad som sker på universiteten, sa Arizona state universitys rektor Michael Crow. ”Därför måste vi sluta prata nonsens, och hitta nya sätt att förmedla vetenskap, på ett språk som människor förstår.”

För att på allvar visa vad det kostar att bedriva forskning och stå upp för akademisk frihet och oberoende under hårt politiskt tryck hade konferensen i år bjudit in talare från Mexiko, Syrien och Nicaragua. ”Hade jag hört er för tio år sedan hade jag inte kunnat föreställa mig att någon skulle behöva uppleva det ni beskriver. Nu kan jag bara beklaga det”, sa en av åhörarna.

Kärleken till och förundran över vetenskapen är fortfarande konferensens kärna. ”Jag kan inte komma över att vi vet att det finns två kilometer höga isberg på Pluto, och att vi vet att de är täckta av damm av metan, att det finns människor som blivit botade från sickelcellanemi och kvinnor med cystisk fibros som levt så länge att de har fått barnbarn. För mig är det mirakel”, sa Sudip Parikh, och påminde om att vi alla har förmågan att påverka. ”När ni går ut härifrån: Bestäm er för vad ni vill göra med det universum ni lever i.”