Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Att födas i Finland är att leva i skuggan av något latent. Något som alltid finns där i våra samtal om samhället, livet och framtiden.
Hela mitt liv har vi försökt förhålla oss till björnen i öster. Vi har försökt alla strategier som finns att tillgå för att tämja dess nycker. Ömsom kliat den på ryggen, ömsom skällt tillbaka.
När jag var yngre reste vi dit med kulturutbyten och samarbetade för teateruppsättningar. Rysslands rika kulturliv har påverkat vårt kulturliv starkt, inte minst är det tydligt på teatern. Tjechov, Gogol och Bulgakov för att bara nämna några.
Nu är det en ny värld att navigera i. Ett nytt landskap med Natomedlemskap, upprustning och framför allt Rysslands vedervärdiga anfallskrig mot Ukraina.
Det påtagliga hot som vi finnar och ukrainare alltid känt har nu börjat krypa närmare den svenska gränsen, även mentalt. Lite yrvaket börjar vi få en svensk debatt om hur vi kan bygga ett motståndskraftigt samhälle. Om vad som ska ingå i den upprustning som vi inte kommer undan.
Om och om igen får jag här frågan om vad som skiljer mellan Finlands och Sveriges beredskap. Mycket är mitt svar. Låt mig ta ett väldigt konkret exempel.
Inom kort påbörjar jag Kulturförsvarskursen som alla finska kulturchefer förväntas gå. Där kommer vi att fortsätta arbetet med kulturens roll för att gemensamt bygga upp ett försvar av det fria samhället. Detta är bara ett exempel, nu sitter näringslivet, försvarsmakten och kulturen i bastun tillsammans för att diskutera läge och riktning. Organiserat.
I det finska samhället är det en självklarhet att ett starkt försvar är att samlas kring det som förenar oss. Helt centrala byggstenar i den försvarsmuren är den fria kulturen och folkets bildning. En självklar åsikt att samlas kring, oavsett politisk ideologi.
Denna insikt behövs överallt. I ett läge där desinformation och psykologisk krigföring är en del av hotbilden är en fri och självständig kultur ett skydd. Den stärker det kritiska tänkandet, bygger tillit och sammanhållning – några av de viktigaste resurserna i en kris.
I Ukraina tvingas man praktisera detta just nu. Kulturinstitutioner har fortsatt arbeta trots bombningar och elavbrott. Föreställningar har spelats i skyddsrum och tunnelbanestationer. Museer har evakuerat och gömt konstverk. Författare och konstnärer har dokumenterat kriget i realtid. Staten har satsat på att digitalisera arkiv och säkra kulturarv.
På Stadsteatern försöker vi stötta våra ukrainska kollegor på olika möjliga sätt. Vi har beställt manus av ukrainska dramatiker och våra skådespelare har läst ukrainska pjäser. I kväll, onsdag, samlas svenska teaterchefer hos oss för att samtala om teaterns roll för motståndskraft i krigets Europa. Kulturhuset har i många år haft ett särskilt samarbete med ukrainska konstnärer och kulturarbetare.
Att värna kulturens frihet är inte en kostsam lyx i fredstid
I tider av kris ger litteratur, teater, musik och konst ett språk åt det svåra. De hjälper oss att förstå vad som står på spel och varför det är värt att försvara.
Att värna kulturens frihet är därför inte en kostsam lyx i fredstid. Beredskap handlar inte bara om att överleva fysiskt, utan om att bevara det samhälle vi vill leva i.
Utan en fri kultur och stark bildning riskerar vi att stå materiellt rustade – men utan själslig motståndskraft. Att definiera vem vi är.
Vi pratar om kulturkriget. Det är hög tid att prata om kulturförsvaret.
Kulturen central i krig – forskare om beredskapen: ”Krävs satsningar”
