Jag anlände till apoteket i en förort långt utanför stan i samma skick som människor brukar befinna sig på akutmottagningar eller efter att ha blivit dumpade via sms. Med blicken hos någon som inte längre har något att förlora. Enligt hemsidan skulle det eventuellt finnas några få förpackningar östrogenspray kvar i lager.
Eventuellt. Det är ett ord som får en klimakteriekvinna att göra saker hon annars inte skulle göra. Som att avbryta ett viktigt textjobb med alltför nära deadline, skippa lunchen hon just skulle äta, springa till pendeltåget och resa en timme på jakt efter en liten plastflaska med hormoner.
Under de senaste veckorna hade jag försökt dra ner på konsumtionen. Från tre sprayningar till två. Från två till en. Till slut står jag varje morgon framför badrumsspegeln och administrerar östrogen som om det vore ransonerat morfin i ett krigsområde. Samtidigt uppstår något som närmast liknar en svart marknad bland mina jämnåriga väninnor. Kvinnor som jobbar inom kultur, politik eller chefar över vårdcentraler och stora organisationer kan plötsligt mer om lagerstatusen för Lenzetto än om sina pensionsbesked.
En tredje har varit i Spanien och kommit hem med östrogen i resväskan som om hon smugglade cigaretter genom tullen
Någon har hört att ett apotek fått in ett parti som kan räcka i ungefär tjugo minuter. En annan har lyckats lokalisera några förpackningar i sin gamla hemstad Umeå och skrivit ut en fullmakt så att hennes syster kan hämta ut dem. En tredje har varit i Spanien och kommit hem med östrogen i resväskan som om hon smugglade cigaretter genom tullen. En fjärde tipsar om att lägga in bevakningar på nätet. Inte för konsertbiljetter eller semesterresor. För hormoner.
Eftersom jag varken hade en syster i Umeå eller råd att flyga till Spanien återstår bara bevakningen. Så när mejlet äntligen kommer reagerar jag ungefär som människor gör när de får besked om att ett donatorhjärta blivit tillgängligt.
Eftersom jag vid det här laget varit nere på en minimal dos östrogen har vallningarna kommit tillbaka så jag anländer till apoteket långt utanför stan i en mindre värdig uppenbarelse. Rödflammig, genomblöt och på jävligt dåligt humör. Under den timslånga pendeltågsfärden har jag försökt komma på hur jag skulle kunna ta igen skrivtiden och hinna leverera innan deadline. När jag inser att det är en fysisk omöjlighet, stiger ett gutturalt läte från djupet av mitt innersta. Kanske liknar det ett morrande, för mannen på sätet mitt emot reser sig hastigt och byter plats.
Rent intellektuellt förstår jag att det inte finns en hemlig patriarkal världsorganisation som regelbundet sammanträder och hittar på diverse grejer som ska göra livet jävligare för kvinnor
Som feminist är jag van vid att vara paranoid. Man kan nästan säga att det är ett normaltillstånd. Rent intellektuellt förstår jag att det inte finns en hemlig patriarkal världsorganisation som regelbundet sammanträder och hittar på diverse grejer som ska göra livet jävligare för kvinnor. Rent intellektuellt.
Men. Hundratusentals kvinnor jagar just nu östrogen som om det vore smuggelgods från Baltikum.
Däremot har jag aldrig hört talas om en enda man som panikåkt till Umeå för att hitta den sista kartan Viagra. Kanske handlar det om slump, logistik och globala leveranskedjor?
Den officiella förklaringen är att efterfrågan på östrogenpreparat ökat kraftigt, både i Sverige och internationellt, samtidigt som tillverkarna inte hunnit öka produktionen. När plåstret Estradot tagit slut har kvinnor bytt till sprayen Lenzetto. När Lenzetto tagit slut har de bytt till gel. Och så har bristen spridit sig genom systemet som dominobrickor. Det är säkert sant. Men det är också svårt att inte se något symboliskt i situationen. Först ignorerades klimakteriet. Sedan fick kvinnor själva driva fram kunskapen, forskningen och efterfrågan. När vården till slut erkände att behandlingen fungerade tog medicinen slut.
Det är svårt att hitta en bättre metafor för kvinnors plats i medicinhistorien än så.
Fyra kvinnor med röda kinder ser ut som om de ville döda mig. Eller rättare sagt, de ser ut precis som jag
Inne på apoteket tar jag en nummerlapp och väntar på min tur. För varje pling går en kvinna fram och gläfser till den alltmer besvärade farmaceuten bakom kassan. Jag står och stirrar på en ask med ibuprofen och tänker att jag nog behöver en sån också när jag plötsligt känner hur hårstråna reser sig i nacken. Jag vänder mig om och möts av fyra illvilliga ögonpar som stirrar på mig. Fyra kvinnor med röda kinder. De ser ut som om de ville döda mig. Eller rättare sagt, de ser ut precis som jag.
Plötsligt plingar det till och det är min tur. ”Du har tur, det är sista förpackningen!” Säger kvinnan bakom kassan och ler nervöst.
”Men vad fan!” En av kvinnorna som stirrat mig i nacken kan inte hålla igen sin frustration.
Jag känner mig som en strejkbrytare.
”Vi kanske kan dela?” Försöker jag.
Men hon hade redan stormat ut ur apoteket. De andra kvinnorna ger mig långa, ondskefulla blickar som får mig att snabbt lägga ner plastflaskan med hormoner i väskan och ta mig därifrån. Det gäller att skapa ett fysiskt avstånd.
Jag svär över skitsystemet som får medelålders kvinnor att desperat jaga runt mellan apotek som om vi letade knark. Svär över att samhället verkar anse att hjärndimma, hjärtklappning, ledvärk, ångest, depression, sömnbrist och vallningar betraktas som något vi får stå ut med. Eller försöka meditera bort.
Hur blev jag en sån här? Jag som alltid varit skeptisk till hormoner. Som ratat såväl p-piller som hormonspiral. Som länge tänkt att jag nog är en sån som inte får så farliga klimakteriebesvär. Lite vallningar är väl ändå inte så farligt?
Jag tänkte till och med att det förmodligen var en patriarkal konspiration att kvinnor skulle medicinera bort humörsvängningar så att männen slipper hantera vresiga kvinnor.
Fram emot hösten kröp jag till korset och ringde upp gynekologen. Några veckor senare kände jag igen mig själv
Men för något år sen var det som att en våt filt landade över tillvaron. Inget speciellt hade hänt. Inget var fel. Men inget var heller riktigt rätt. Färgerna var blekare. Jag var tröttare och sommaren kändes som ett administrativt projekt. Fram emot hösten kröp jag till korset och ringde upp gynekologen. Några veckor senare kände jag igen mig själv.
I-landsproblem? Jo, kanske. Men det är precis dags för en efterlängtad semester och jag vill inte vara lika ledsen som jag var förra sommaren. Jag vill inte känna att världen bleknat. Att jordgubbarna smakar kartong. Att havet bara är vatten. Att sommaren passerar utanför medan jag sitter bakom någon en glasruta.
Jag vill känna samma dumma, överdrivna glädje som jag alltid gjort när syrenerna blommar. Jag vill kunna gå genom en park och gripas av den fullständigt obegripliga lyckan över att få finnas till. Om det är ett I-landsproblem får det väl vara så. Jag kan ändå inte släppa att mäns livskvalitet betraktas som en medicinsk rättighet medan kvinnors livskvalitet fortfarande verkar betraktas som ett önskemål. Som något trevligt, om det råkar finnas i lager.
