Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Min kille får strikta order om att inte prata om vädret. Han himlar med ögonen. Han har genomlidit ett antal solresor med mig där jag i princip hamnat i depression vid minsta regndroppe och är förståeligt skeptisk.
På vägen genom den bohuslänska idyllen flockas grå moln. Men det finns, som bekant, inget dåligt väder, bara dåliga kläder – och dålig förmåga att hantera när verkligheten inte motsvarar förväntningarna.
Därför ska jag inte ha några förväntningar. I min packning finns både baddräkt och en varm ullkappa, jag är redo för allt.
Eller kanske inte allt, för det börjar regna när vi kommer fram och jag har varken paraply eller regnjacka. Men stugan känns som hemma och utsikten är vacker.
– Vi kan göra rabarberpaj! säger jag till familjen med en röst som låter entusiastisk med inslag av panik.
Medan smuldegen blandas tänker jag osökt på eventuella oförrätter jag begått mot andra nyligen. Jag svarade inte en bekant på Facebook för en vecka sen. Hon hatar mig säkert. Jag var tvär mot min bror. Jag gick förbi en Faktum-försäljare utan att köpa någon tidning. Det är säkert därför det regnar under min enda vecka i stugan.
Rabarberpajen är uppäten, alla barn och vuxna är glada. Jag skrattar åt mig själv. Tänk att ta vädret personligt, som en skymf mot just mig.
Andra dagen råkar jag klicka på väder när jag ska öppna Västtrafik-appen och hinner uppfatta färgskalan för de närmsta dagarna. Det ser inte bra ut.
Kanske är min kvot av tur förbrukad när jag mot alla odds lyckades driva igenom golvslipning av min hyreslägenhet hos fastighetsvärden veckan innan.
Man ska inte gapa efter för mycket – man kan inte få både nytt parkett och sommar i maj.
Ja ja, det finns bastu här i alla fall, tänker jag dag tre. Kallbad och bastu – finns det ett bättre sätt att komma ner i varv? Ombytt till baddräkt och fast besluten att gilla läget sätter jag på bastun. Inget händer. Aggregatet är knäpptyst. Stenarna kalla.
– Bastun är paj, skriker jag högt till min kille.
Just då börjar det åska.
Jag sätter mig i köket och försöker dölja att jag är i upplösningstillstånd. Ovanför köksbordet hänger en väggbonad med texten: Sol ute, sol inne, sol i hjärta, sol i sinne.
Hur står folk ut med svensk sommar egentligen? vill jag skrika. Det verkar mest vara klämkäcka plattityder och önsketänkande.
Min kille sitter mitt emot och ser plågad ut.
– Det kommer klarna runt 12, säger han till slut, viskande, som om han avslöjar en statshemlighet.
– Va, men det bryr jag mig väl inte om, säger jag och går ut för att han inte ska se mig le.
Och som det klarnar. Havet går från betonggrå till medelhavsblått på några sekunder. Nu finns det ingen tid att spilla, jag springer ut och kastar mig i det glittrande vattnet. Som i ett trollslag känns allt bra igen.
Det visar sig dessutom att bastun inte alls var paj – jag hade råkat sätta på timer i stället för start.
Efter solsken kommer det återigen regn, men det gör faktiskt inget. I en bokhylla hittar jag arbetarlitteratur, försjunker i Moa Martinsons ”Kvinnor och äppelträd” och får lite perspektiv på mitt ”lidande”.
Kanske har jag förstått hur man står ut med svensk sommar. Man tar det goda med det onda, för det goda, när det väl kommer, är så overkligt underbart att det väger upp allt.
