När Olof Palme firade sin 59:e och sista födelsedag försvann han korta stunder från sin egen middag. Det var i skiftet mellan januari och februari 1986. Äldste sonen Joakim Palme minns att han blev konfunderad.
I smyg följde pappan tillika Sveriges statsminister och Socialdemokraternas partiordförande SVT-sändningen av en Bob Hope-rulle.
– Han älskade hans filmer, säger Joakim Palme.
En anekdot i mängden av historier om en av 1900-talets mest berömda svenskar, som ändå säger någonting om allting.
Hollywoodstjärnan Hope var en hårdkokt högerman, ett affischnamn för republikanerna. Inför Olof Palmes begravning i mars det året beslutade sig SVT för att lyfta en Bob Hope-film ur tablån.
– Hopes högerkonservatism skulle uppfattas som en markering mot Olof Palme, säger Joakim Palme.
Han skrattar till när han berättar om sin fars beundran för Bob Hope, som han dessutom hade lärt känna. Till begravningen skickade amerikanen blommor till Lisbeth Palme.
– Farsan hade velat se Bob Hope, så jag funderade allvarligt på att ringa SVT och klaga, säger Joakim Palme.
Den livsglädjen var symptomatisk för Olof Palme, enligt sönerna: att smyga iväg från sin födelsedagsmiddag för att se en dussinfilm.
Den rådande historieskrivningen gör gällande att statsministern var trött och sliten det året, men inte bara.
– Han blev farfar på höstkanten och vi hade trevliga jul- och nyårsdagar. Jag tyckte att han var på gott humör, säger Joakim Palme.
Detta trots en intensiv valrörelse 1985, och den så kallade Harvardaffären. Olof Palme föreläste på Harvard i USA, men avböjde arvode. I stället underrättade han universitetets ledning om att Joakim Palme ville studera där.
Kort därefter antogs sonen som stipendiat. Utgjorde detta ett skattepliktigt arvode? Ja, ansåg Taxeringsnämnden, som gav statsministern bakläxa och skandalen var ett faktum.
– Han belastade mig inte med att säga att det var jättejobbigt. Han höll humöret uppe, säger Joakim Palme.
Olof Palmes Sverige var under 1980-talet världens mest jämlika land. I dag är klyftorna större, men sönerna vill inte diskutera huruvida det var bättre förr. Mårten Palme säger att hans far ”vände sig starkt emot sådana resonemang”.
– Han tyckte att det var mycket bättre i den tiden han levde än den tiden han hade lämnat. säger Mårten Palme.
Olof Palme blev mördad på kvällen den 28 februari 1986. Nu är det 40 år sedan.
I december i fjol drog överåklagare Lennart Guné tillbaka chefsåklagare Krister Peterssons utpekande av ”Skandiamannen” Stig Engström som Olof Palmes mördare.
Familjen fick ingen förhandsinformation.
– Det var en överraskning, säger Joakim Palme.
Bröderna utesluter inte att Engström mördade deras far, men de är inte tvärsäkra. Mamma Lisbeth Palme pekade ju ut Christer Pettersson. Det finns även indicier kring mannen som i medier kallas för Christer A.
– Jag är inte hundraprocentigt övertygad om någon av dem, säger Mårten Palme.
När mordutredningen lades ner sommaren 2020 fick sönerna överta den rock som Olof Palme bar när han blev skjuten. Familjen förvarar den på ”en hemlig och säker plats”.
Kan rocken innehålla spår av dna från mördaren? Tanken har slagit dem, och en journalist har bett om att få ta den till en forskare för vidare analys.
Familjen har avböjt.
– Det skulle bli något slags privatspaning, säger Joakim Palme.
Om rättsväsendet skulle begära att undersöka rocken är läget ett annat.
– Då är det klart att vi ger den till dem, säger Mårten Palme.
Samtidigt tycker sönerna att berättelsen om Olof Palme har hamnat i skymundan. Nu har 40 år gått och yngre generationer vet mer om mordet än om politikern.
– Tyvärr har mordutredningen grumlat minnet, säger Mårten Palme.
Olof Palme var ”beredd att göra allt för att inte förlora”, berättar sönerna. I politiken var han känd för sina offensiver, som en sorts aktivist. När det kom till idrott var konceptet det motsatta. Som ung var Olof Palme målvakt i bandy, fotboll och handboll. En försvarare, en sista utpost.
– Och i pingis och tennis var han defensivspelare. Han skar bollen hela tiden och lät andra göra misstagen, säger Joakim Palme.
Det är en av alla motsägelser som omgärdar berättelsen om Olof Palme.
Han delade människor i två läger: de som älskade honom och de som avskydde honom. Hur kunde en och samma person under kalla kriget anklagas för att vara CIA-agent och KGB-agent?
Sommaren 1975 framträdde den uttalat antikommunistiske Palme inför 100 000 kubaner. Festivalstämning rådde i enpartistaten när statsministern stod sida vid sida med diktatorn Fidel Castro, som i sin tur lovordade vänskapen mellan Kuba och Sverige.
Olof Palmes stora utrikespolitiska motor, det var avkoloniseringen, menar bröderna.
– Kolonierna sökte sina egna vägar. Det tror jag att han bejakade, säger Mårten Palme.
Joakim Palme ser det som att hans far åkte till Kuba för att ha en dialog, så några demokratiska frön.
Han tycker att det är ”väldigt förenklat” att kalla Olof Palme för Castrokramare eller diktaturkramare.
– Så var det inte. Det fanns en beundran över att Castro stod upp mot amerikanerna, för den kubanska självständigheten. Han var inte så entusiastisk i övrigt.
Olof Palmes kritik av USA kulminerade i slutet av 1972.
I ett radiosänt tal den 23 december det året gick han till angrepp mot amerikanerna. Han liknade bombningarna vid nazisternas härjningar i bland annat Guernica, Oradour och Treblinka.
”Nu fogas ett nytt namn till raden: Hanoi, julen 1972”, sade Olof Palme.
Det skapade en diplomatisk kris mellan USA och Sverige. Samtidigt behöll statsministern kontakt med amerikanska toppaktörer.
– Sverige höll linjerna öppna mot Nato. Man ville vara säkra på att i händelse av att Sverige blev anfallet så skulle man kunna ha kommunikationslinjerna öppna, säger Joakim Palme.
Det geopolitiska var en sak, det inrikespolitiska en annan. Under 1970-talets första hälft byggde Olof Palme och socialdemokratin ut folkhemmet med en rad sociala reformer som föräldraförsäkring, expanderad barnomsorg, avskaffning av sambeskattningen.
Mårten Palme konstaterar att den välfärdsstat som hans far var med och byggde finns kvar.
– Det visar att uppbyggnaden av välfärdsstaten var framgångsrik. Man hade kunnat rösta bort den, massor av gånger fram till nu, säger han.
När Olof Palme blev statsminister sågs han som en ny sorts politiker. 42 år och supermedial. Överallt syntes han, men även här finns motsägelsefulla drag, berättar Joakim Palme.
– Han var inåtvänd och grubblande och ändå extrovert och väldigt aktiv.
Joakim Palme minns att hans far ofta satt hemma och filade på sina tal, högläste. Det mest kända talet, ”Politik är att vilja”, på SSU:s kongressfest 1964, citeras än i dag.
Bröderna vill även lyfta modet i hans radiotal från 1965. I drygt tre decennier hade berömda och mäktiga svenskar på juldagen talat till utlandssvenskarna. Den här julen valde Olof Palme, som ny kommunikationsminister, att bryta traditionen.
I stället talade han till svenskarna i Sverige, om ”Vi och utlänningarna”, i antirasistisk anda.
– Det är lite signifikativt, säger Joakim Palme. Han hade modet att göra något annat.
Olof Palme bad om förståelse för den växande gruppen av invandrare och de svårigheter som integrationen av dem skapade.
”En människas hudfärg, ras, språk och födelseort har ingenting med mänskliga kvaliteter att göra”, sade Olof Palme.
Och samtidigt.
– Han var för en reglerad invandring, säger Mårten Palme.
Olof Palme sade att han ”med stolthet och glädje” var demokratisk socialist. Först av allt nämnde han sin Asienresa i början av 1950-talet då han arbetade inom studentrörelsen.
Han for till flera städer i Indien, till Burma, Sri Lanka, Thailand, Singapore och Indonesien, bodde på studenthärbärgen och knöt kontakter. Där bevittnade han konsekvenserna av kolonialismen. En formativ resa, menar sönerna.
– Han såg den enorma fattigdomen, säger Joakim Palme. Knappheten, hur otroligt enkelt de levde.
Genom åren har mängder av människor – i synnerhet journalister – frågat sönerna vad Olof Palme hade sagt om Sverige och världen i dag. Det vet de förstås inte. De undrar ju själva.
– Det hade varit intressant att höra hans analys av det politiska läget. Med den globala utblick han hade, säger Joakim Palme.
För snart åtta år sedan dog deras mor, Lisbeth Palme, vid 87 års ålder. En adelsfröken som blev barnpsykolog och Unicefordförande.
Olof Palmes storebror Claës brukade skämta med Mårten Palme om att inga försök att uppfostra den yngre brodern lyckades. Han imiterar sin farbror:
– Först skickade jag honom till Sigtuna, sedan gjorde jag honom till officer i kavalleriet, till sist gifte jag bort honom med en friherrinna. Ingenting bet, han blev sosse ändå, säger Mårten Palme och skrattar.
Vad färre vet är att Olof Palme hade ett tidigare äktenskap. Mellan åren 1949 och 1952 var han gift med Jelena Rennerova.
Det var ett skenäktenskap för att få ut Rennerova ur Tjeckoslovakien. De träffades i Prag, när Olof Palme besökte en studentkongress och insåg att rörelsen var dominerad av kommunister.
– Det var en omskakande upplevelse. Sedan så var han väldigt antikommunistisk, säger Mårten Palme.
Jelena Rennerova tog sig först till Frankrike, utbildade sig till läkare och flyttade vidare till Sverige.
– Vi umgicks faktiskt med henne och hennes familj väldigt mycket. Hon var nästan en del av den utökade familjen, säger Mårten Palme.
Utöver Asienresan grundlades Olof Palmes politiska övertygelse under vistelsen i USA. 1948 tog han en bachelor of arts vid Kenyon College i Ohio, därefter reste han runt i landet.
I skolan började han intressera sig för retorik. Under resan såg han klassklyftor och fattigdom.
– Det är svårt att förstå honom utan den amerikanska erfarenheten. Inte minst av politiken och retoriken, säger Joakim Palme.
Trots att Olof Palme var en skarp kritiker av USA älskade han landet.
– Det finns en väldig styrka och attraktionskraft i landets mjuka makt, som han blev fångad av.
Han lyckades hålla isär det från det som han var kritisk mot, menar Joakim Palme.
– Det kan framstå som motsägelsefullt, paradoxalt. Det tror jag är helt fel.
Som barn talade Olof Palme tyska med sin mor och franska med sin barnskötare, ryska med sina kusiner.
– Det var en kosmopolitisk miljö, säger Mårten Palme.
Familjen bodde på Östermalmsgatan 36 i Stockholm. Olof Palme växte upp i en överklass där människor till betydande del var högersinnade. Pappa Gunnar Palme var vd på Nordens största försäkringsbolag och son till en finländsk friherrinna. Mamma Elisabeth von Knieriem var utbildad läkare och hade flytt till Sverige från Lettland, efter att först ha blivit deporterad till Sibirien.
Joakim Palme tror att faderns antirasism delvis bottnade i hennes erfarenheter.
– Han såg de utmaningar det innebär i att bli en del av det svenska samhället.
Olof Palme började på elitskolan Beskowska ett år för tidigt – och flyttades upp ytterligare en klass. Han var två år yngre än sina klasskamrater och kort i rocken. För att komma upp i bänken satt han med rumpan på sitt vänsterben, berättar hans söner.
Det gjorde han livet ut. Till och med när han körde bil.
– Vi hade en Saab med frihjul. Han behövde inte koppla, bara gasa och bromsa, säger Mårten Palme. Det såg väldigt konstigt ut.
Vid tio års ålder skrevs Olof Palme in på Sigtuna humanistiska läroverk. Enligt statsvetaren och vännen Olof Ruin sade Palme senare att han under sin tid på internatskolan ”lärde sig hata allt förtryck och allt våld mot svagare”.
Olof Palme
● Född: Stockholm, 30 januari 1927.
● Död: Stockholm, 28 februari 1986.
● Maka: Lisbeth Palme (ogift Beck-Friis) 1931–2018, barnpsykolog och engagerad i bland annat Unicef, internationell ordförande 1990–1991
● Barn: sönerna Joakim Palme (1958-), professor i statskunskap, Mårten Palme (1961-), professor i nationalekonomi och Mattias Palme (1968-), arkitekt
● Utbildning: Studentexamen vid Sigtuna humanistiska läroverk, bachelor of arts vid Kenyon College i Ohio, juristexamen vid Stockholms högskola.
● Parti: Socialdemokraterna, partiordförande 1969–1986.
● Ministerposter: Kommunikationsminister 1965–1967, utbildningsminister 1967–1969, statsminister 1969–1976, 1982–1986.
Pojken från aristokratin växte upp och blev socialdemokrat. Olof Palme kom att bli Sveriges röst i världen, med närmare hundra gator och torg uppkallade efter sig, i bland annat Österrike, Ungern, Spanien, Turkiet, Serbien, Nederländerna, Irak, Indien, Grekland och Dominikanska republiken.
– Han var en exceptionell människa på många sätt, säger Mårten Palme.
Att 40 år efter mordet tala i termer av saknad är lite för abstrakt för sönerna.
– Jag kan tycka att det var synd om honom att han berövades de här ganska bra åren han hade framför sig, säger Mårten Palme.
Joakim Palme är inne på samma linje. Det slår honom när han tänker på saken, att familj och vänkrets hade sett fram emot att få mer av Olof Palmes umgänge.
– Han berövades några årtionden av livet som han kunde ha haft stor glädje av. Och att få se några fler av de tio barnbarn han fick, till exempel, säger Joakim Palme.
Dna-spår från rocken kan vara den sista möjligheten att lösa mordet, men Mårten Palme tror inte att det är möjligt.
– Om inte ens polisen eller åklagaren tror på det, så verkar det totalt utsiktslöst, säger han.
Kring årsdagarna för mordet kan ett mörker fortfarande infinna sig hos sönerna, men de ljusa minnena överväger.
– Det optimistiska. Viljan och modet att göra någonting, säger Joakim Palme.
Så gjorde vi
Reportaget bygger på intervjuer med Joakim och Mårten Palme, biografier skrivna av Henrik Berggren, Olof Ruin och Dick Harrison, samt arkivtexter i DN, Svenska Dagbladet, Aftonbladet och Expressen.
