Mer än sju miljoner amerikaner deltog i de landsomfattande No kings-protesterna i mitten av oktober. Men frågan är om den viktigaste manifestationen mot Donald Trump i USA den här hösten inte är den som pågår i New York, där vänsterdemokraten Zohran Mamdani är favorit till att bli borgmästare i november.
När han lanserade sin kampanj förra året låg han på runt en procent i opinionsmätningarna. Inför valet har han nu nästan dubbelt så starkt stöd som den tidigare delstatsguvernören, Andrew Cuomo
Mamdanis popularitet är ingen gåta. Den kan kokas ner till tre faktorer. Först och främst hans laserfokus på ”affordability”: att se till att New York blir en stad där vanliga arbetande människor har råd att bo. Fler och billigare bostäder, gratis bussar, subventionerade matbutiker i de fattigaste områdena.
Den andra faktorn borde egentligen inte ha så stor betydelse i ett lokalpolitiskt val, men har ändå blivit central just för att frågan splittrar det demokratiska partiet: Gaza. Mamdani har helhjärtat ställt sig bakom Palestina och kritiserat Netanyahus brutala krig. Det har lett till konservativa attacker på Mamdani som antisemit, men han vann en pluralitet av judiska väljare redan i primärvalet och ser ut att göra det igen i november. ”Faktum är att Mamdanis åsikter om Israel och Gaza stöds av en majoritet i New York, i USA och i större delen av västvärlden”, skriver krönikören Frank Rich i New York Magazine.
En betydande del av New Yorks judiska väljare har gjort bedömningen att hotet mot deras trygghet snarare kommer från de högerpopulister som normaliserar faktisk nazism.
Den tredje faktorn är Mamdanis strategiska framtoning. Medan många, av goda skäl, är skräckslagna av Donald Trumps auktoritära styre har Mamdani upptäckt att progressiva väljare verkligen längtade efter en munter optimism, kombinerad med en matigt reformistisk sakpolitik. Hans radikala vänlighet verkar avväpna alla attacker. ”Du är kommunist!” vrålar en ilsken motståndare till Mamdani när han cyklar förbi, i ett viralt videoklipp. ”Det stavas cyklist” ropar Mamdani tillbaka, jätteglad.
Mamdani skulle bli den första muslim som någonsin vunnit borgmästarvalet i New York. Han är son till två indiska föräldrar som växte upp i Uganda och förkroppsligar en amerikansk berättelse där utanförskap vänds till något många kan relatera till. Hans pappa Mahmood har sagt: ”Jag var en indier i Uganda. Jag var en muslim i Indien. Jag var allt det här på en gång i New York City. Att vara en minoritet är att se sanningen om en plats samtidigt som du ser dess löfte.”
”Sanningen” är alltså den bistra främlingsfientlighet och islamofobi som även hans son, Zohran, möter varje dag. Mot slutspurten av valet illustrerades det allt för tydligt när motståndaren Andrew Cuomo satt i ett konservativt radioprogram och skrockade åt att Mamdani, som muslim, förmodligen ”skulle ha jublat” om han var borgmästare under terroristattackerna mot New York den 11 september 2001.
Mamdanis unika talang är just att kombinera metoder från Sanders och Obama, samtidigt som han skiljer sig markant från de båda
Om Mamdanis sakpolitik ligger nära Bernie Sanders så har hans strategiska optimism ett släktskap med Barack Obama och såväl den afroamerikanska som latinamerikanska traditionen av hoppfulla medborgarrättsprotester. Mamdanis unika talang är just att kombinera metoder från Sanders och Obama, samtidigt som han skiljer sig markant från de båda.
Han har samma politiska idealism och principfasta sakpolitik som Bernie, men inte hans tvära dogmatism, som ofta skadade förmågan att bygga politiskt segrande koalitioner. Han har tvärtom anammat just Obamas taktiska snille för allianser och brobyggande, men utan hans urvattnade sakpolitik.
På Wall Street Journals konservativa ledarsida råder förstås panik, samtidigt som tidningens nyhetssidor rapporterar från privatklubbar på Upper East Side där miljardärerna varnar för att de flyttar till Palm Beach om Mamdani vinner. Det skulle bara hjälpa honom att positionera sig som en kandidat för den betydande del av väljarkåren som inte har hus i Palm Beach.
I en europeisk kontext framstår 34-åringens sakpolitik knappast som särskilt revolutionär. Det mesta han föreslår är en grundläggande trygghetspolitik som tyska kristdemokrater skulle kunna stödja.
Vinner Mamdani lär den europeiska vänstern försöka knöka in honom i sina egna narrativ. Där har många redan bestämt sig för att de bara kan vinna framtida val genom att imitera den danska modellen: att slänga invandrare under bussen, tona ner allt snack om mänskliga rättigheter och enbart fokusera på plånboken.
Men Mamdani representerar knappast en så snävt materialistisk vänster, som vänder sig bort från ”identitetspolitik”, det vill säga humanitära frågor, och bara pratar om kostnadsfri kollektivtrafik.
Tvärtom bygger hans framgångar just på den sömlösa kombinationen av de rättighetsfrågor som på djupet präglat USA:s progressiva sedan åtminstone 1950-talets medborgarrättsrörelse: insikten att ett engagemang för ekonomisk värdighet är oskiljaktigt från ett engagemang för social värdighet.
Liberaler och progressiva som vill återvända till politisk relevans borde kanske titta lite på denna symbios och fråga sig vad som faktiskt går förlorat när de tror att det går att isolera ekonomisk rättvisa från alla andra former av diskriminering
Att försvara barnen i Gaza är då lika självklart som att barnen i Bronx ska slippa sova i mögliga härbärgen; det är en allmän anständighet det handlar om. Liberaler och progressiva som vill återvända till politisk relevans borde kanske titta lite på denna symbios och fråga sig vad som faktiskt går förlorat när de tror att det går att isolera ekonomisk rättvisa från alla andra former av diskriminering. Hur bra går det för Keir Starmer? För ”vänsterkonservativa” Sahra Wagenknecht, som fick 90 procent av medieutrymmet inför det tyska valet, med sin kombination av främlingsfientlighet, Putin-kramande och generös välfärd? Hon landade till slut på knappt fem procent.
Ett bestående minne av borgmästarvalet lär därmed bli Zohran Mamdanis motståndare och den tragiska opportunism som förkroppsligas av Andrew Cuomo. Inför valets slutspurt framstår han alltmer som en amerikansk Neville Chamberlain, som inte ens vågar fördöma Donald Trumps attack på New Yorks högste jurist, Letitia James, för att han så desperat vill ragga röda kepsväljare i villaförorterna. Cuomos kampanj är fastklamrad vid övertygelsen att fascism bara kan tämjas genom kompromisser.
Vinner Mamdani har han också besegrat denna eftergifternas politik.
Läs mer:
Martin Gelin: New Yorks blivande borgmästare är en skräll
