”Jag tror att de flesta skulle säga att det inte har en avgörande betydelse, eftersom det inte kommer åt själva grundorsaken till att 13-åringar hamnar i allvarlig brottslighet.” Det svarar Gunnar Strömmer (M) resignerat när Expressens reporter frågar honom om vad han tror att en polis han precis har pratat med tycker om förslaget att sätta mellanstadiebarn i fängelse.
Under hösten har justitieministern framstått som alltmer defensiv när han försvarat regeringens reform. I Ekots lördagsintervju i oktober gav han i princip inga argument för att gå fram med förslaget, utan barrikaderade sig bakom påståendet att vi inte kan fortsätta att göra samma saker som vi gör nu. Inte när vi har en situation där barn mördar.
Och det är ju sant, men att vi måste göra saker annorlunda betyder inte att det är en bra idé att just sänka straffbarhetsåldern.
I intervjun i Expressen slår Strömmer ändå någon form av rekord i uppgivenhet inför det egna förslaget.
”Ingen tänkande människa vill sätta barn i fängelse”, konstaterar han.
Och det är enkelt att förstå missmodet.
Kritiken har varit skoningslös, och då inte främst från politiska motståndare, eller för den delen vekhjärtade barnrättsorganisationer, utan från Myndighetssveriges hårda kärna: Kriminalvården, Polismyndigheten och Åklagarmyndigheten.
”Vi är rädda att brotten helt enkelt går ner i åldrarna, att man använder 11- och 12-åringar som förbrukningsvara i gängkrigen i stället för 14-åringar”, säger Lennart Guné, chef för Utvecklingscentrum på Åklagarmyndigheten, till SVT.
Och till detta kan man lägga att Gunnar Strömmer är just en tänkande människa.
Han är det populäraste statsrådet bland väljarna och älskad internt i sitt parti, påpekar Expressen. I båda fallen går det att härleda orsaken till kontrasten mot företrädaren som justitieminister, Morgan Johansson (S). Strömmer upprepar inte bara vad som för tillfället är det egna partiets talepunkter, i stället resonerar han framför mikrofonerna om målkonflikter, principer och evidens.
Eller han brukade i alla fall göra det.
För i det här fallet är det så tydligt hur alla pilar pekar i samma riktning: Det är ingen bra idé att sätta barn i fängelse.
Eller snarare: han verkar faktiskt tycka att det här med sänkt straffbarhetsålder är ett jävla skit. Därav uppgivenheten, över att ha baxat det ända hit.
Det är svårt att tro att Strömmer själv tycker det. Eller snarare: han verkar faktiskt tycka att det här med sänkt straffbarhetsålder är ett jävla skit. Därav uppgivenheten, över att ha baxat det ända hit.
Det här var ju sådant vi i Sverige brukade ringakta andra för, inte minst amerikanerna: De sätter barn i fängelse. Barbariskt! Och fullständigt främmande för en svensk.
För det är svårt att hitta något mer utmärkande för vår kultur än synen på barn, som på samma gång individer värda att lyssnas på, och tillhörande en värld separat från oss vuxna. Den syns såväl i skolans och förskolans läroplaner, som i de fantastiska världar som en Ronja eller Pippi befinner sig i – de lever på sina, inte vuxnas villkor.
Det är ett synsätt som reflekteras och reproduceras i vår lagstiftning – vi var först i världen med att förbjuda föräldrar att slå sina barn. Och i den kungliga utredning från 1901 som befäste 15 som vår straffmyndighetsålder.
I den konstateras att för att vara vara straffbar krävs ”icke blott att den brottslige i allmänhet eger förmåga att bilda sig ett rätt omdöme om sitt handlingssätt, utan derjemte att hans vilja vunnit en viss motståndskraft mot utifrån verkande intryck”, samt att ”denna mognad icke är vunnen förr än vid 15 år”.
Modern forskning om vår kognitiva utveckling visar, om något, att denna mognad inte kommer tidigare, utan tvärtom ännu senare.
I utredningen slås det också fast att redan 1896 hade barn under 15 sedan länge ”ansetts i kriminellt hänseende omyndiga”, och att straffbarhetsåldern ”väl få anses hafva vuxit in i det allmänna rättsmedvetandet”. Det gäller så klart i ännu högre grad ett sekel senare.
Men svaret kan inte vara att låta dem vinna, att sluta att behandla barn som barn – och att slå sönder något som är en sådan essentiell del av Sverige
Uppfattningen att barn inte har nått en mognad där de kan ta fullt ansvar för sina handlingar, att de därför inte bör straffas för dem – och att den till syvende och sist godtyckliga gräns för när detta skiftar är satt till 15 – är djupt kulturellt rotad.
Det är en tragedi att de kriminella gängen har tillåtits att ta sig in i barnens värld. Men svaret kan inte vara att låta dem vinna, att sluta att behandla barn som barn – och att slå sönder något som är en sådan essentiell del av Sverige.
Det är också därför Strömmer har rätt när han säger att vi inte kan fortsätta som vi gör nu – när 13-åringar skjuter och skjuts. Men varför låtsas att det enda alternativet är att sätta barn i fängelse?
Regeringen har själv tagit fram en ny socialtjänstlag för att möjliggöra tidigare ingripanden när barn hamnar snett. Det vore logiskt att komplettera den med långsiktiga resurstillskott till socialtjänsten, så vi slipper nya rubriker om socialsekreterare som inte har möjlighet att göra sitt jobb. Tillsammans med satsningar på skola och polis är det rimligen sådant som, för att tala med justitieministern, kan komma åt ”själva grundorsaken till att 13-åringar hamnar i allvarlig brottslighet”.
Och regeringen har tillsatt en utredning för att se över de hårt kritiserade Sis-hemmen som just nu är ansvariga för de barn och ungdomar som har begått riktigt grova brott. Varför inte göra om den verksamheten i grunden?
Det finns andra sätt att göra saker annorlunda på än att sänka straffbarhetsåldern.
Gunnar Strömmer behöver inte sätta barn i fängelse – om han inte vill.
Läs mer:
Martin Liby Troein: Trump är svagare än på mycket länge – det gör honom också mycket farlig
Martin Liby Troein: Egentligen borde Moderaterna tacka Ebba Busch
